Sida 164
698. Hvad förstås med färgblindhet?
Dermed förstås en del personers oförmåga att skilja vissa färger från hvarandra. Färgblindheten är ett särskildt slag af färgsinne, som följer sina lagar lika väl som det normala färgsinnet. Tillvaron af detta fel har varit känd sedan slutet af förra århundradet, och den lärde engelske fysikern och kemisten Dalton, som sjelf var behäftad med rödblindhet, skref deröfver en afhandling 1794.
Efter Dalton kallas stundom färgblindheten daltonism.
Fig. 139. Skematisk bild af näthinnans färguppfattande element hos ett grönblindt öga.
Fig. 140. Skematisk bild af näthinnans färguppfattande element hos ett violettblindt öga.
699. Hvarpå beror färgblindheten?
Enligt den s. k. Young-Helmholtz'ska teorien finnas i ögats näthinna tre olika slag af ljusuppfattande nerver. Retas ett slag af dessa nerver, får man uppfattningen af en ljussort; retas två, uppstår en blandningsfärg; retas alla tre nervelementen, uppkommer hvitt ljus. Helmholtz antager såsom grundfärger: rödt, grönt, violett.
De olika etersvängningar, som gifva upphof till färgerna i spektrum, reta alla nerverna, men olika mycket, så att för ett normalt (friskt) öga rödt ljus mest retar de rödtförnimmande nerverna, mindre de grönt förnimmande och allra minst de violett förnimmande. Man får den klaraste föreställningen om sambandet mellan de olika ljussorterna och de särskilda nervernas retbarhet genom en ritning, sådan fig. 137 antyder. De olika färgerna i spektrum tänkas längs den vågräta linien, och de tre kroklinierna representera de tre färguppfattande nervelementens förmåga att uppfatta olika ljussorter (uppskattad genom de lodräta liniernas längd). Af denna figur synes genast, huru t. ex. gult ljus retar ungefär lika mycket de rödt som de grönt uppfattande nervelementen, deraf förnimmelsen af gult, som är en blandning af rödt och grönt.
Rödblindheten saknar de rödt uppfattande nerverna, d. v. s. kurvan 1 saknas (se fig. 138). Den rödblinde har således blott två grundfärger: grönt och violett. Af figuren synes lätt, att rödt ljus blott svagt inverkar på de grönt uppfattande nerverna (kurvan 2) och nästan alls intet de violett uppfattande (kurvan 3). Rödt bör således för den rödblinde se ut som svagt (men rent) grönt. Gult ljus synes också grönt; grönt får en dragning i violett och derför en hvitaktig färgton. För den röd- blinde ter sig rödt och grönt såsom samma färg ehuru af olika ljusstyrka.
Grönblindheten har sin grund i frånvaron af de grönt uppfattande nerverna (se fig. 139). Af figuren synes, att äfven för den grönblinde rödt och grönt bör bli samma färg nämligen rödt.
Violettblindheten beror på frånvaron af de violett uppfattande nerverna (se fig. 140). Blått blir för ett sådant öga grönt, samma är förhållandet med violett. Enligt
