Sida 68
hvilka man trott antyda isfält. Mars är omgifven af en atmosfär samt omkretsas af två månar.
Fig. 60. Hvit flack vid Mars' sydpol.
Jupiter är den största af alla planeterna, diametern är 11 gånger större än jordens. Näst Venus är han den mest lysande stjernan på himmeln. Han har en mycket kort rotationstid, hvaraf förklaras hans betydligt tillplattade form. Hans omloppstid kring solen är ungefär 12 år. Planetens skifva är öfverdragen af band och fläckar (se fig. 61), hvilka dock ändra utseende tid efter annan. Han omgifves af fyra månar, som då de passera framför planeten afteckna sig med tydliga skifvor (se fig. 62).
Fig. 61. Jupiter.
Efter Jupiter följer Saturnus, den andra i ordningen af planeterna med afseende på storleken. Hans omloppstid är ungefär 30 år, och han rör sig i en bana, hvars radie är ungefär 9 1/2 gånger jordbanans. Sedd i kikare visar sig Saturnus omgifven af en ring, som ligger ungefär i hans eqvatorsplan. Ringen, som redan sågs af Galilei, är något enastående för denna planet och visar sig vid starkare förstoring bestå af flere inom hvarandra belägna ringar. Ringsystemets bredd är ungefär lika med planetens radie (se fig. 63), dess tjocklek deremot så liten, att den ej kunnat bestämmas. Utom ringen har Saturnus ej mindre än 8 månar att fröjda sig åt.
De återstående stora planeterna Uranus och Neptunus äro båda osynliga for blotta ögat. Uranus har flere månar, möjligen 8, dess omloppstid är 84 år, och banans radie un- gefär 19 jordbanradier. Neptunus' upptäckt, som skedde den 23 sept. 1846 från Berlins observatorium, är anmärkningsvärd, derför att den stödde sig på beräkningar af planetens läge, innan ännu något menskligt öga sett planeten sjelf. Denna öfverensstämmelse mellan teori och verklighet är ett af de mest lysande bevisen för den Newtonska gravitationslagens allmängiltighet. Neptunus' afstånd från solen är 30 jordbanradier, och hans omloppstid nära 165 år. Han har 1 måne, hvars rörelse är retrograd, d. v. s. motsatt den rigtning, hvari jorden rör sig kring solen.
140. Hvad känna vi om de små planeterna eller asteroiderna?
Enligt Titii eller Bodes lag följa planeterna efter hvarandra enligt en viss enkel proportion. Men efter den lagen fanns en lucka mellan Mars och Jupiter, som borde upptagas af en planet. 1801 upptäckte verkligen Piazzi i Palermo en liten planet, Ceres, hvars läge någorlunda passade med ofvannämda lag. Följande året upptäckte Olbers en ny, Pallas, som äfven låg mellan Mars och Jupiter.
Sedan dess har knappast något år förgått, utan att man upptäckt en eller flere planeter, alla mellan Mars och Jupiter. Att de alla äro teleskopiska, d. v. s. synliga blott i kikare, behöfver väl knappt påpekas. Deras antal ökas oupphörligt genom nya upptäckter och uppgick 1888 till 274. Småplaneternas diametrar äro vanligen blott några mil, så att planeterna sjelfva nästan kunna anses som småstenar i förhållande till de andra planeterna.
