Sida 225
kraftkälla, för att sätta generatorn i rörelse. Derpå svara vi: kraftkällan kan mången gång ej anordnas just der, hvarest man vill hafva arbetet uträttadt, i hvilket fall man förut måste använda långa lin-ledningar, »konster» o. s. v. Vidare möjliggör kraftöfverföringen användningen af aflägsna vattenfall, hvilkas kraft annars bortgår för intet. Uppställes nu en dynamomaskin vid ett sådant vattenfall, kan sedan den alstrade galvaniska strömmen ledas flere kilometer bort till en annan dynamo och der förrätta arbete. Om dervid också endast ungefär 50 % af den på generatorns axel verkande kraften återfås vid receptorns axel, så kan det i alla fall löna sig, då drifkraften fås för nästan intet, sedan väl den första uppsättningen af material är anskaffad. För ett land som Sverige med dess många men olämpligt belägna vattenfall skulle en vidsträcktare utveckling af den elektriska kraftöfverföringen varda af den allra största betydelse. Ännu har man dock ej kommit synnerligen långt, om det blir frågan om stora afstånd.
865. Huru är den vanliga elektriska telegrafen inrättad?
Det kan knappast väcka någon förvåning, att man med anledning af de framsteg elektricitetsläran gjorde under senare hälften af 1700-talet, särskildt sedan man funnit den enorma hastighet, med hvilken elektriciteten fortleddes i en metalltråd, funderade på, att använda denna kraft, för att meddela sig på långa afstånd. Redan 1774 framställde Lesage i Genève en metod för telegrafering, hvilken dock snart befanns allt för dyrbar och osäker. Vi behöfva knappast påpeka, att vid den tiden endast gnidningselektriciteten stod till buds, om hvilken vi veta, huru svårt det var att hålla den qvar på en ledare, så att den ej gick ut i luften. Först genom användning af den galvaniska strömmen kan frågan sägas hafva kommit i rätta spåret. Vid elektriska telegraferingen använder man någon af strömmens verkningar (834): den kemiska, strömmens verkan på en magnetnål, eller slutligen strömmens förmåga att magnetisera ett mjukt järnstycke. Alla dessa verkningar hafva användts, ehuru den sistnämda numera nästan uteslutande användes, åtminstone för landledningar. Vi förbigå alla andra system, för att närmare redogöra för den af amerikanaren Morse 1835 konstruerade telegrafen.
Fig. 228. Morse's skrifapparat.
Morse's telegraf utgöres af två skilda delar: afsändningsapparaten, äfven kallad nyckeln, och mottagningsapparaten, skrifapparaten. Nyckeln utgöres helt enkelt af en tvåarmig häfstång (27) af mässing, som, då dess ena ända tryckes ned, sluter en galvanisk ström, hvilken då går till mottagningsstationen, der skrifapparaten är uppställd. Denna utgöres af en elektromagnet B (fig. 228), hvars trådhvarf stå i förbindelse med telegraftråden från afsändningsstationen. Strax ofvanom elektromagneten befinner sig ankaret A, som sitter fäst vid en tvåarmad häfstång P, i hvars andra ända sitter ett ritstift. Då strömmen genom nyckelns nedtryckande slutes på
