Sida 218
värmegraden stigit till 500° C, blir tråden rödglödande, vid 2,000° hvitglödande. Endast få kroppar uthärda denna temperatur, utan att smälta. En sådan kropp är kol, som äfven till följd af sitt stora ledningsmotstånd särdeles väl lämpar sig för ändamålet. Edison tillkommer hedern af att hafva funnit en metod att preparera hårfina koltrådar, och först dermed kan glödlampan anses hafva fått någon praktisk betydelse. Uti glaskulan V (fig. 217), är insatt koltråden F, som med sina ändar är fast vid två i glaset insmälta platinatrådar. Platinatrådarna kunna sedan sättas i för- bindelse med en elektrisk strömbana. För att ej tråden, då den blir glödande, skall brinna upp, är luften i kulan utpumpad så fullständigt som möjligt.
Fig. 217. Glödlampa.
Användandet af glödlampor möjliggör det elektriska ljusets delning, lika långt drifven som gasljuset. Det är också först med glödlampan som det elektriska ljuset vunnit insteg vid den enskilda belysningen. För närvarande konstrueras glödlampor med en lyskraft af 8, 16, 32, 50, 100 ljus. Dock har man lyckats få upp lyskraften till omkring 1,000 ljus.
IV.
852. Finnes något samband mellan magnetismen och galvanismen?
Vi hafva redan (834) omtalat Oersteds upptäckt af den galvaniska strömmens inverkan på en magnetnål. Några år senare upptäckte Ampère, att en magnet i sin ordning verkade på en elektrisk ström.
Fig. 218. Solenoid.
Han virade en koppartråd till en lång spiral och böjde trådens båda ändar tillbaka mot spiralens midt, så att hela anordningen kunde upphängas i vågrät ställning i ett stativ (se fig. 218). Stativet hade två från hvarandra isolerade qvicksilfverkoppar, i hvilka de båda trådändarna kunde hängas. Sättas de båda qvicksilfverkopparna i förbindelse med en galvanisk ström, så att denna t. ex. går in genom öfre koppen, måste den passera genom spiralen, för att komma till nedre koppen. Spiralen eller, som den ock kallas, solenoiden förhåller sig då alldeles såsom en magnet; den inställer sig i magnetiska norr och söder. Närmar man till solenoiden en magnet, attraheras den eller repelleras till magneten, allt efter strömmens riktning. Ampere fann vidare, att vid solenoidens nordända, d. v. s. den som var riktad mot norr, gick strömmen i motsatt led mot visarna på ett ur, om man betraktade solenoiden från ändan; vid sydändan gick strömmen med visarna på ett ur, om man betraktade solenoiden från denna ändyta.
Under antagande att i vår figur strömmen går från öfre koppen till den nedre, blir således ändan A på solenoiden en nordända; vändes strömmen, så att den går in vid nedre koppen och ut vid öfre, blir A en sydända.
