Sida 103
341. Hvarför kännes luften hetare ofvanom lågan än på sidorna eller under densamma?
Från lågan utstrålar värme i alla riktningar. Men rätt öfver lågan träffas handen dessutom af den uppåt stigande varma luftströmmen, som kännes mycket het till följd af den vattenånga den innehåller.
342. Hvarför börjar en ljuslåga att flämta, då ljuset är nära slutbrändt?
Emedan veken ej tillräckligt hastigt fylles med stearin; då veken är fylld, flammar det till, sedan åtgår en stund innan ny stearin i tillräcklig mängd hinner samlas. Under tiden brinner lågan svagt.
343. Hvarför utsläckes en ljuslåga, om man blåser hårdt på den?
Emedan den luftmängd, som strömmar till lågan, är så stor i förhållande till den brinnande gasmängden, att lågans temperatur nedsättes i betydlig grad. Vi påminna om, huru vid en brasa påblåsning af luft ökade förbränningens liflighet.
344. Hvad är skälet till, att ett nyss utsläckt stearinljus åter tändes, om en brinnande tändsticka hålles strax ofvanför veken?
Emedan, sedan ljusets släckts, ännu en stund heta kolväten utströmma genom veken och stiga uppåt. Luften ofvanom veken är således fylld med brännbara gaser, och det behöfs blott att der införa en brinnande sticka, för att hela gasmassan skall fatta eld, alldeles så som då man tänder en gaslåga.
345. Hvarför tänder sig en glödande veke ej af sig själf?
Emedan syremängden i luften är otillräcklig, att i stillastående luft lemna den behöfliga syreqvantiteten.
346. Huru är det möjligt, att en glödande veke kan ånyo tändas blott genom att blåsa på den?
Emedan påblåsning tillför den kolande veken rikligt med syre, som i förening med de ännu ur veken utströmmande lättantändliga kolvätena ånyo sätter förbränningen i gång.
347. Hvarför utsläckes en mindre lampa så lätt af drag?
Emedan brännaren är liten, förbrännes obetydligt med olja på en gång; lågan blir derför liten, och ett något häftigare drag afkyler derför gasen så mycket, att förbränningen upphör.
348. Hvarför ryker en lampa, om den bäres ovarsamt?
Dels emedan lågan af luftdraget afkyles, då en del kol, som ej längre är glödande, afsätter sig såsom sot; dels emedan veken genom skakningen blir för mycket fylld med olja.
349. Hvaraf består lysgas?
Lysgasen, sådan den strömmar ur en gasbrännare, utgöres af en mängd gaser, af hvilka blott få bidraga till lyskraften i lågan. De lysande äro etylén och andra tunga kolväten; de öfriga äro Sumpgas, väte, qväfve, kolsvafla, koloxid. Etyléngasen tillhör de s. k. tunga kolvätena och bidrager mest till lågans lyskraft. Kolsvaflan och koloxiden äro giftiga gaser och göra lysgasen farlig att inandas. De öfriga här ofvan omnämda gaserna utspäda gasen eller göra temperaturen i lågan högre.
350. Huru beredes lysgas?
Genom upphettning af stenkol, torf, trä eller andra växtprodukter i slutna tackjärnscylindrar (gasretorter). Retorterna äro inmurade i flera rader öfver hvarandra i en ugn och upphettas till rödglödgning, då stenkolen etc. sönderdelas i en mängd föreningar. Utom de redan nämda kunna följande anföras: ammoniumföreningar, tjära och likartade kolväten, karbolsyra, anilin, Vätesvafla, kolsyra, vatten m. fl. Från de nu uppräknade ämnena skall lysgasen renas, innan den användes, hvilket sker genom en följd reningsprocesser. Dessa s. k. föroreningar utgöra värdefulla biprodukter vid gasberedningen, som derigenom blir en ganska lönande affär.
