Sida 185
751. Hvad förstås med en elektrisk kondensator?
Från en elektricitetsmaskin kan man ladda en isolerad ledare starkare, om man begagnar sig af induktion (741), än om man helt enkelt sätter ledaren i förbindelse med maskinen. Hvarje apparat, hvarigenom ett hopande af elektricitet på en ledare låter sig göra, kallas en kondensator. Användningen af kondensatorer ökar derför den elektriska kraften betydligt, på samma gång som den binder elektriciteten vid konduktorn. Det elektriska ämnet är, som vi sett, lättrörligt på en ledare, en enkel beröring mellan en laddad konduktor och någon del af menniskokroppen afleder elektriciteten till jorden; det var derför redan 1700-talets sträfvan, att hitta på något medel, hvarigenom elektriciteten kunde magasineras och på samma gång förstärkas.
752. Huru är den elektriska kondensatorn inrättad?
Fig. 168. Kondensatorn.
Från elektricitetsmaskinens konduktor P (se fig. 168) ledes t. ex. positiv elektricitet genom kedjan K till den isolerade metallskifvan C (denna skifva kallas kollektor). Midtemot denna skifva befinner sig en annan likartad skifva C' (kallad kondensator), skild från den förra af glasskifvan I, som bör vara större än metallskifvorna. På det exemplar som finnes afbildadt äro skifvorna rörliga, för att man bättre skall kunna studera apparatens verkningssätt, men de kunna lika väl sitta fast vid glasskifvan och utgöras i så fall af två på glaset klistrade stanniolpapper (under denna form kallas apparaten vanligen Franklins skifva).
Då apparaten skall laddas, föras skifvorna C och C' intill glasskifvan, C sättes i förbindelse med elektricitetsmaskinen och C' med jorden. Från P öfvergår positiv elektricitet till C, denna fördelar elektriciteterna i C', så att negativ samlas närmast glasskifvan och positiv stötes bort och går ned i jorden och försvinner. Den negativa i C' binder det mesta af den i C befintliga elektriciteten, så att ny positiv kan komma öfver från P. Denna fördelar ny elektricitet på C', hvaraf det ena slaget såsom förut går ned i jorden, men det andra slaget binder en del af den sist på C öfverförda. Så går det, tills på C gått öfver så mycket elektricitet, att den obundna delen är lika stor, som den skulle hafva varit, om skifvan C' ej funnits.
Tänka vi nu efter, huru elektriciteterna äro fördelade på apparaten, så hafva vi på C bunden negativ elektricitet, på C bunden positiv och fri positiv elektricitet. Hade C' ej funnits, skulle på C blott finnas den mängd elektricitet, som nu är fri. De andra elektricitetsmängderna binda hvarandra, och vi ha således magasinerat en större mängd elektricitet, än som fått rum på en enkel ledare.
De samlade elektricitetsmängderna användas derigenom att man låter dem förena sig. En yttre ledning åvägabringas mellan de båda metallskifvorna, och genom denna förena sig de hopade mängderna elektricitet. Detta kan t. ex. ske genom att samtidigt beröra båda skifvorna. Men äro dessa starkt laddade, kan detta vara förenadt med fara, hvarför man använder en s. k. urladdartång, afbildad i fig. 169 EE', hvilken för större säkerhets skull är försedd med glashandtag.
753. Hvad menas med en laddflaska?
Laddflaskan är en beqvämare form af Franklins skifva. Den utgöres af en glasbägare eller flaska, ut- och invändigt beklädd med stanniol eller tennfolium. Beläggningarna räcka blott ett stycke upp på flaskans sidor (se fig. 169); den öfriga delen af flaskan är öfverdragen med en lösning af lack i sprit. Derigenom äro de båda beläggningarna fullständigt isolerade från hvarandra. Den inre beläggningen står i förbindelse med en
