Sida 196
ej dödligt, hvilka försäkra, att de vid uppvaknandet ej haft något som hälst minne af smärta.
Vi kunna derför med tämligen stor visshet påstå, att döden genom blixten är smärtfri.
791. Är sannolikheten att träffas af blixten synnerligen stor?
Fästa vi oss vid förhållandena här i Sverige, är en blick på tabellen (786) tillräcklig, att lugna äfven mera uppskrämda naturer. I södra Europa deremot äro förhållandena annorlunda. Våra åskväder äro lekverk mot dem i södra Europa, för att ej tala om tropikernas åskväder. Enligt statistiska uppgifter, sammanställda af Boudin, dödades i Frankrike under 27 år, från 1835 till 1862, 2,228 personer, hvilket i medeltal blir 82 om året. Beträffande de olika könen, tyckes blixten oftare träffa mankön än qvinkön. Enligt Boudin dödades under åren 1854 till 1863, 647 män mot 233 qvinnor. I Sverige synes ej någon dylik skilnad förefinnas, åtminstone ej på de år tabellen (786) omfattar, ty af de der upptagna 100 voro 48 män och 52 qvinnor.
792. Hvad förstås med »bakslag»?
Det inträffar stundom, att menniskor och djur dödas af blixten, utan att något åskväder gått fram öfver trakten. Detta kallas bakslag och beror på induktion. Då ett åskmoln befinner sig nära jordytan, fördelas elektriciteterna i föremål, som befinna sig under molnet, så att dessa bli laddade med elektricitet af motsatt slag mot molnets egen.
Urladdas nu molnet på annat håll, så upphör ögonblickligen induktionen, och den i föremålen på jorden frigjorda elektriciteten urladdar sig med sådan häftighet, att döden kan följa.
793. Huru skall man förklara uppkomsten af de bilder, som blixten stundom inbränner på träffade föremål?
Genom berättelser och intyg från fullt trovärdiga personer, är det bevisadt, att af åskan träffade menniskor stundom burit afbildningar på kroppen, som de ej haft förut, och hvilka således måste hafva ditkommit genom blixtens verksamhet. Orsaken till dessa märkvärdiga fenomen anses vara, att den elektriska gnistan lössliter smådelar från de kroppar, hvarigenom den går, och för dessa med sig ett stycke väg. Redan Franklin visade, att om man lade ett stycke bladguld mellan två glasskifvor och läte en elektrisk gnista gå igenom guldhinnan, qvarlemnade den på glaset märken, som ej kunde ens medels syror tvättas bort; guldet hade ned- trängt i glasmassan. Med tillhjälp af den s. k. elektriska pressen kan man förskaffa sig dylika elektriska fotografier. Apparaten består af ett tunt kartongpapper (visitkorts- papper), i hvilket man utskurit konturerna af någon figur (på fig. 186 en bild af Franklin). Vid två motstående kanter af kortet
Fig. 186. Elektriska bilder.
äro fastsatta stanniolremsor (A och B). Vid de två andra sidorna äro fästade pappersskifvor, som kunna vikas öfver porträttet. Man
Fig. 187. Elektriska pressen.
lägger nu ofvanpå porträttet ett guldblad, så stort att det hvilar på de båda stanniol bladen A och B, deröfver lägges ett hvitt sidenband, hvarefter de båda pappskifvorna vikas öfver alltsammans. Allt detta inlägges i en press (se fig. 187), så att blott stanniolremsorna A och B äro fria. Nu låter man
