Sida 220
dess trådvindningar. Elektromagneten är i allmänhet starkare än en stålmagnet, och dess styrka ökas i samma mån som strömstyrkan, dock icke i oändlighet.
Ju renare järnet är, ju »mjukare» är det, d. v. s. ju fortare försvinner magnetismen ur järnet, då strömmen öppnas.
856. Hvad förstås med induktions- strömmar?
År 1831 gjorde Faraday en upptäckt, som skulle blifva en ny vändpunkt i elektricitets- lärans utveckling. Han tog två från hvarandra fullkomligt isolerade koppartrådrullar, af hvilka den ena kunde skjutas in i den andra.
Den ena rullens (den primära) trådändar förenades med polerna till ett galvaniskt element (se fig. 222), den andres (den sekundära) med en galvanometer. Han observerade nu, att hvarje gång den mindre rullen sköts in i den vidare, uppstod i yttre rullen en ögonblicklig ström, d. v. s. en stöt (angifven på galvanometern). Då den inre rullen drogs upp ur den yttre, uppstod en ny stöt men gående i motsatt riktning mot den förra. Man kan ock låta de båda rullarna förblifva den ena i den andra och endast skiftevis öppna och sluta den galvaniska strömmen, för att i den andra rullen skall uppstå en följd stötar, som, då dessa komma tätt på hvarandra, kunna förliknas vid en ström med oupphörligt omkastad riktning. Denna ström kallade Faraday induktionsström. Strömmen från elementet kallade han inducerande eller primär ström. Den tråd, genom hvilken den primära strömmen går, kallas primära rullen; den i hvilken strömmen induceras, den sekundära. Båda tillsammans bilda en induktionsrulle. Tråden i den primära rullen utgöres vanligen af några få hvarf tjock, öfverspunnen koppartråd; den sekundära rullen har fin tråd, upplindad i en massa hvarf.
Lagarna för induktionsströmmarna äro följande. Hvarje förändring i hufvudströmmens styrka alstrar i den sekundära ledningen en ström. En ström som slutes, en ström som närmas, en ström hvars styrka ökas inducerar i en närbelägen sluten ledare en induktionsström, hvars riktning är motsatt mot hufvudströmmens (inducerande strömmen).
Fig. 222. Galvanisk induktion.
En ström som öppnas, en ström som aflägsnas, en ström hvars styrka minskas uppväcker en induktionsström, hvars riktning är den samma som den inducerande strömmens.
Induktionsströmmarna äro vexelströmmar, d. v. s. sådana som oupphörligen ändra riktning. För vissa ändamål är detta en fördel, för andra ej, i hvilka senare fall strömmarna genom någon slags strömvändare måste göras ensriktade.
857. Hvad förstås med en strömbrytare?
Då induktionsströmmarna äro ögonblickliga, d. v. s. närmast att likna vid elektriska stötar, som uppstå endast då hufvudströmmen öppnas eller slutes, och då tydligen deras verkan ökas i samma mån som hufvudströmmens öppnande och slutande följa tätt på hvarandra, så kan det naturligtvis ej komma
