Sida 212
genom vätskan till den andra blyskifvan. Fig. 210 visar ett Plantés element och anordningen vid dess laddande. Till venster synas två Daniells element; L och P äro de båda blyskifvorna, som sluta i remsorna A och B, hvilka sammanbindas med poltrådarna från stapeln. Vid strömmens gång genom det sekundära elementet betäckes den positiva blyskifvan (den genom hvilken strömmen kommer in i kärlet) med ett brunt lager af blysuperoxid (bildad genom det ur vattnet afskilda syrets inverkan på blyet); den negativa blyskifvan betäckes med ett lager af vätgas. Då ej mera blysuperoxid bildas, hvilket märkes derpå, att gasblåsor (syrgas) utvecklas vid positiva plattan, är elementet laddadt. Utlöses nu Daniells stapel, och blyskifvorna förenas med en tråd B' C, uppstår en sekundär ström, blyplattorna urladda sig, hvarvid vätet på den negativa plattan och syret i blysuperoxiden förena sig. I början är strömmen ganska stark, så att t. ex. tråden B' C kan bli glödande, men styrkan aftager i den mån urladdningen fortgår. Planté sammansatte en stapel af 800 element och åstadkom dermed en ström, hvars styrka motsvarade 1,200 Bunsens element.
Fig. 210. Laddning af Plantés sekundära element.
840. Hvad förstås med en accumulator?
En accumulator är ingenting annat än en sekundär stapel för magasinering af elektricitet. Namnet är ej väl valdt, ty någon förökning af elektricitet vinnes ej medels en accumulator; den endast omsätter elektricitet i kemisk kraft, som sedan vid tillfälle åter kan omsättas eller ge upphof till en elektrisk ström. Genom noggranna mätningar har Planté funnit, att ungefär 9/10 af den ursprungliga elektricitetsmängden, som laddade accumulatorn, återvinnes vid accumulatorns urladdning. Ju större motstånd den yttre ledningen erbjuder, hvarigenom accumulatorn får urladda sig, ju längre håller sig strömmen vid oförändrad styrka. Accumulatorn liknar ett vidt kärl, fyldt med vatten och vid hvars botten finnes ett hål; ju finare hålet är, ju längre håller sig strålen oberoende af vätskans höjd i kärlet. Då accumulatorn är urladdad, måste den laddas ånyo, för att kunna arbeta.
Accumulatorn är ingen själfständig elektricitetskälla, den är blott ett mången gång beqvämt magasin för elektrisk kraft.
En accumulator består vanligen af flere blyplattor ställda i bredd på små mellanrum och öfverdragna enligt ett förslag af Faure med ett lager af mönja (en förening af blysuperoxid och blyoxid). Plattorna placeras i en med bly beklädd trälåda, fylld för öfrigt med svafvelsyrehaltigt vatten. Accumulatorn laddas derigenom, att dess poler förbindas med en kraftig elektricitetskällas poler, hvarvid den ena sidans mönjelager hos hvarje blyplatta förvandlas till blysuperoxid (genom upptagande af syre); den andra sidans mönjelager afgifver syre (åt det frigjorda vätet). Vid accumulatorns urladdning reduceras (beröfvas syre) superoxiden, och blyet oxideras.
841. Hvad menas med galvanoplastik?
En af Jacobi i Petersburg år 1839 gjord uppfinning, att genom den galvaniska strömmen utfälla metaller ur deras lösningar på andra metaller. Då en elektrisk ström genomgick en voltameter (835), sönderdelades vattnet, och syret samlade sig vid den positiva polen, vätet följde med strömmen och samlade sig vid den negativa polen. Hade nu vätskan, i stället för att vara vatten, varit ett löst metallsalt t. ex. kopparvitriol, hade äfven detta sönderdelats: kopparn hade ersatt vätet och lagt sig som ett metalliskt öfverdrag på negativa polen, syret och svafvelsyran hade gått till positiva polen. På detta sätt
