Sida 70
VI.
142. Hvad är en komet?
Dermed förstås himmelskroppar, liknande nebulosorna men rörande sig kring solen. I centrum äro de vanligtvis tätare, bildande liksom en kärna, omkring hvilken befinner sig en dunstmassa, kallad hölje eller coma. Stundom, men ej alltid, hafva de dessutom ett bihang, svansen, som alltid är vänd från solen. De flesta kometer äro osynliga för blotta ögat och kallas då teleskopiska (se fig. 64).
Fig. 64. Teleskopiska kometer.
143. Huru röra sig kometerna?
Några röra sig i mycket aflånga ellipser, i hvars ena brännpunkt solen befinner sig. De flesta röra sig deremot i parabler, d. v. s. öppna banor, så att de blott äro tillfälliga gäster i vårt planetsystem; de visa sig en gång, göra en sväng kring solen och ila sedan ut i rymden, för att kretsa kring andra solar.
144. Är det många kometer, hvilkas återkomst man kunnat beräkna?
Endast mellan 50 och 60, af hvilka dock blott 10 verkligen observerats mer än en gång. Sådana kometer kallas periodiska. Att man ej sett de andra återkomma, kan bero dels på deras långa omloppstid, dels på att de, sedan de senast befunno sig i solens närhet (det enda tillfälle, då en komet kan observeras), ändrat bana eller rent af förstörts.
145. Huru skulle det gå, om jorden stötte tillsammans med en komet?
Fruktan för en sammanstötning mellan jorden och någon komet är ganska allmän och synes ha ett visst berättigande, när man betänker, att kometerna äro långt talrikare, än folk i allmänhet föreställer sig, och deras banor korsa jordbanan. Emellertid är det ytterst osannolikt, att en dylik sammanstötning någonsin inträffar, och om det skulle ske, anse astronomerna denna katastrof ej vara farlig för jorden till följd af kometernas ringa massa.
Jorden har verkligen fått bevittna skådespelet af en planets sammanträffande med en komet, då nämligen 1770 års komet passerade förbi Jupiters månar. Någon verkan på planeten eller månarna märktes ej, deremot blef kometbanan helt och hållet förändrad genom sammanträffandet.
146. Hvad veta vi om kometsvansarne?
För det första observera vi, att svansen alltid är vänd från solen (se fig. 65), samt att den bildas, först då kometen kommit i solens närhet. För öfrigt vet man intet angående svansens natur, eller hur den uppstår. Det är alldeles ofattligt, huru en komet kan på några dagar utsända en svans, som är flere millioner mil lång. Den komet Newton observerade 1680 utsände på 14 dagar en svans af 90 millioner kilometers längd; 1843 års komet utsände på 1 dag en svans, som sträckte sig öfver halfva himlahvalfvet.
Med en sådan längd hos svansen kan man tänka sig med hvilken enorm hastighet de längst från kometen belägna partierna af densamma måste röra sig, för att hinna med i svängen. Faye anser svansbildningen bero på någon frånstötande kraft i solen, som verkar på kometmaterien, Tyndall åter tror, att det blott är ett ljusfenomen. Men längre än till gissningarnes område har man ej kommit. Fig. 66 visar en komet med regelbundet utvecklad ´ svans.
147. Hvaraf bestå kometerna?
Tyndall anser kometerna vara gasformiga, och att dessa gaser af hettan i solens närhet sönderdelas i enklare föreningar.
