Sida 213
sönderdelas nästan alla saltlösningar, och alltid följer metallen med strömmen och lägger sig, så vida ej några kemiska krafter hindra, på den negativa polen. Vi mena då med poler de båda metallskifvor, genom hvilka strömmen ledes in och ut ur vätskan.
Den elektriska strömmens kemiska verkningar studerades af Faraday 1834 och 1835 och kallas elektrolys. Jacobi utvecklade sedan på grund af Faradays upptäckter en metod att på elektrisk väg öfverdraga metaller och andra ledande kroppar med ett lager af någon annan metall. Detta kallas galvanoplastik, en konst som i vår tid blifvit en storartad industri. Man kan nu på galvanisk väg förgylla, försilfra, förkoppra, förnickla, platinera o. s. v. föremål, genom att sätta dem såsom negativ pol i ett passande »metallbad» och under en längre tid leda en elektrisk ström genom vätskan. Galvanoplastiken användes ock för åstadkommande af tryckformar (clichéer), medaljaftryck o. s. v.
Föremål, som skola afbildas, men själfva äro oledande för elektriciteten, ingnidas först med grafit, hvarigenom ytan blir ledande.
Fig. 211. Galvanoplastisk apparat.
Hvar och en kan själf utföra galvaniska utfällningar med följande enkla apparat. Ett större glaskärl (fig. 211) fylles med kopparvitriollösning; i detta kärl ställes ett mindre kärl, hvars botten är bortsprängd, och öppningen öfverbunden med ett stycke af en oxblåsa. Detta kärl innehåller utspädd svafvelsyra (1 del syra på 30 delar vatten) och placeras så, att det befinner sig ett stycke ofvanom det yttre kärlets botten. I kopparvitriolen lägges den pjes, af hvilken man vill skaffa sig ett aftryck eller som skall förkoppras. Är denna oledande, öfverdrages ytan med grafit, och en koppartråd ledes från grafitöfverdraget. I det inre kärlet upphänges ett stycke zink, äfven fäst vid en koppartråd. Förenas de båda trådarna uppstår en galvanisk ström, som går från zinken genom vätskorna till undre plattan. Strömmen sönderdelar kopparvitriolen, och koppar utfälles på den undre skifvan. Var nu denna en medalj eller tryckform, får man ett troget aftryck i koppar, som är en så att säga ut- och invänd afbildning af originalet. Denna afbildning användes sedan som undre platta, då man får ett nytt aftryck, fullkomligt liknande det ursprungliga originalet.
Eftersom det ej är nödvändigt, att den undre plattan (i kopparvitriolen) är af metall, blott dess yta är ledande, kan man till första form (matris) använda ett aftryck i gips, guttaperka, stearin, trä o. s. v. På detta sätt kunna träsnitt återgifvas i koppar, hvarigenom tryckformar erhållas, som längre motstå slitning.
842. Hvad menas med stereotypering?
Ett i boktryckerier användt förvaringssätt att, sedan en trycksida blifvit »satt», genom afpressning taga en matris deraf, i hvilken sedan gjutes stilmassa. Den sålunda nygjutna formen användes sedan vid tryckningen i stället för den med rörliga stilar uppsatta, hvarigenom slitning af dessa undvikes och äfven andra fördelar vinnas. I detta förfaringssätt ingår således ej galvanoplastik.
843. Huru tillgår galvanisk förgyllning, försilfring etc?
Det föremål som skall förgyllas etc. måste först sorgfälligt renas, dels från fett och smuts (tvättning med benzin eller kokning i pottaskelösning) dels från oxidöfverdrag (behandling med lämplig koncentrerad syra). Denna förberedande process (betning) är nödvändig, för att metallöfverdraget skall falla ut lika öfver kroppens hela yta. Vid förgyllning af järn, stål, zink och aluminium måste ytan först förkoppras, emedan guldet ej annars fastnar. Vid förgyllning användes en lösning af 50 gram guldklorid, 150 gr. cyankalium, löst i 1 liter vatten. En försilfringsvätska erhålles genom att blanda 450 gr. cyankalium med 70 gr. cyansilfver och 4.5 liter vatten. Vid
