Sida 152
sig ljusvågorna likformigt åt alla sidor, men hos de flesta kristaller fortplantar sig ljuset olika i de särskilda kristallaxlarnes riktning. Att närmare ingå på den af Huyghens gifna förklaringen af dubbelbrytningen är omöjligt. Bland dubbelbrytande ämnen är kalkspaten, eller, som. den ock efter sin hufvudsakligaste fyndort kallas, Islandsspat, mest bekant. Det var ock hos denna kropp, som Bartholinus i Köpenhamn första gången observerade fenomenet 1669.
655. Hvad förstås med polariseradt ljus?
Dermed förstås ljus, som under vissa förhållanden förlorat förmågan att reflekteras från en spegel, genomgå en genomskinlig kropp o. s. v.; egenskaper, som det naturliga ljuset ju under alla omständigheter besitter. Namnet härleder sig från jämförelsen med en magnet, som visar största verkan i sina s. k. poler.
För att förstå polarisationen, är det n ödvändigt att säga ett par ord om det sätt, hvarpå etern vibrerar i en ljusstråle. Tänker man sig ett hampsnöre af någorlunda längd, spändt vågrätt mellan ett par stöd, och att man man med en käpp slår till snöret ofvanifrån, ser man, huru slaget fortplantar sig längs efter snöret med betydlig hastighet. De delar af snöret, som träffades af slaget, trängas åt sidan, dessa draga sina grannar efter sig, och på det sättet fortplantas slaget till bortre ändan af snöret. Smådelarna hos snöret röra sig upp och ned, men rörelsen fortplantas i vågrät led. På samma sätt försiggå etervibrationerna i en ljusstråle vinkelrätt mot strålens riktning. Hos en vanlig ljusstråle svänga etermolekylerna i alla möjliga riktningar vinkelrätt mot strålen, men i den polariserade svänga de i ett och samma plan (alldeles så som i hampsnöret), d. v. s. i en en enda riktning.
656. Huru får man polariseradt ljus?
Genom att låta ljuset gå genom vissa kristaller eller och genom reflexion. Fullständigast lyckas det, om ljuset reflekteras från en spegel af svart glas under en lutning af 35° mot ytan; eller om vanligt ljus får gå genom en kalkspatkristall, då båda strålarna äro polariserade.
657. Huru visar sig polariseradt ljus?
För blotta ögat synes ingen skilnad mellan naturligt och polariseradt ljus; det polariserade ljuset gör samma intryck på ögat som det naturliga. Men sätter jag framför ögat en kalkspatkristall, så att strålen först måste gå genom kristallen, innan den intränger i ögat, så uppstår vid vissa lägen hos kristallen mörker, d. v. s. strålen genomgår icke kalkspaten. En polariserad stråle kan ej genomgå ett dubbelbrytande ämne annat än under vissa förhållanden. Samma är förhållandet vid reflexion. En polariserad stråle reflekteras ej från en spegel under alla omständigheter.
Som vi se, är det egentligen vid brytning och reflexion, som det polariserade ljuset visar olikheter mot det naturliga. Ljusets polarisation upptäcktes 1808 af Malus.
658. Hvad förstås med ljusets interferens?
Att två ljusstrålar kunna utsläcka hvarandra; ljus lagdt till ljus blir mörker. Detta anmärkningsvärda fenomen, som observerades redan på 1600-talet af Grimaldi, var alldeles oförklarligt för emissionsteorien (583), men en alldeles nödvändig följd af vibrationsteorien, för hvilken det blef ett mäktigt stöd. Om två strålar gå samma väg, så är det tydligt, att under vissa förhållanden skall kunna inträffa, att en eterpartikel till följd af den ena strålen vill svänga uppåt, men under inverkan af den andra vill röra sig nedåt; äro då båda verkningarna lika starka, kan partikeln ej röra sig hvarken upp eller ned: den blir i hvila. Inträffar detta hela tiden, ljusstrålarna fortfara, blir i den punkten mörker. Om deremot de båda ljusstrålarna sträfva att föra eterpartikeln åt samma håll, förstärka de hvarandras inverkan, och ljusintrycket förstärkes. Vid interferens ser man derför omvexlande ljusa och mörka band i stället för en likformigt belyst yta. Träffas ögat af interfererande ljusstrålar, uppstå oupphörliga afbrott i ljusintrycket, men för att interferensen mellan två ljusknippen ej skall upphäfvas af interferensen mellan ett, par andra, måste ljuskällan vara en lysande punkt. Af detta skäl är det, som fixstjernorna tindra mer än planeterna, som ha en större synbar yta. Är
