Sida 137
LÄRAN OM LJUSET.
I.
583. Hvad är ljus?
Den yttre orsaken till en synförnimmelse. Allt som kan ses utsänder ljus, som måste träffa ett seende öga, för att en synförnimmelse skall uppkomma.
Angående ljusets natur hafva två åsigter kämpat mot hvarandra. Den äldre, emissionsteorien, förnämligast utvecklad af Newton, ansåg ljuset vara ett fint ämne, som utströmmade med stor hastighet från hvarje ljuskälla. Den andra åsigten, vibrationsteorien, som hade sin förnämsta målsman i Huyghens, anser ljus vara vibrationer i etern (samma ämne som vi redan vid värmeläran hört omtalas). Striden mellan dessa båda män var långvarig, och ehuru vibrationsteorien redan på den tiden (1600-talet) bättre öfverensstämde med företeelserna än emissionsteorien, var Newtons anseende så stort, att hans teori behöll segern. Först i vårt århundrade har vibrationsteorien undanträngt den gamla åsigten, och nu finnes väl ingen, som tviflar på dess sanning. Det är förnämligast två män, Young och Fresnel, hvilka genom sina arbeten ådagalagt, att ljuset är en vibrations- eller vågrörelse.
Denna teori passar så förträffligt till alla hittills observerade ljusfenomen, att icke ett enda ej derur kunnat förklaras. Men ej nog dermed, man kar kunnat på förhand beräkna, hur ett ljusfenomen borde se ut, om man ställde till på ett bestämdt sätt. Dylika öfverensstämmelser tala starkt för teoriens riktighet.
Man kan med denna teori också lätt förstå sambandet mellan värme och ljus; båda fenomenen äro vibrationer hos etern eller ock hos kroppens molekyler.
584. Hvad menas med en ljuskälla?
Dermed förstås hvarje kropp som alstrar ljus. Sådana kroppar kallas ock själflysande till skilnad från sådana, som endast lysa derigenom, att främmande ljus faller på dem; sådana kroppar kallas mörka. Så t. ex. är solen en ljuskälla eller själflysande kropp, men månen och planeterna äro mörka kroppar, ty de upplysas från solen och återkasta det ljus, solen sänder dem.
585. Hvilka olika slag af ljuskällor hafva vi?
Man kan indela dem i l:o beständiga, t. ex. solen och stjärnorna, hvilka alltid lysa; 2:o tillfälliga, då ljuset uppstår derigenom, att en kropps temperatur stigit till en viss höjd; hit höra alla glödande kroppar och alla lågor. Hit kan ock räknas det ljus, som vid vanlig temperatur utstrålar från s. k. fosforescerande kroppar.
586. Huru uppstår ljus?
Derigenom att den lysande kroppens molekyler råka i vibrationer, som fortplanta sig genom etern till ögat. Ljus är således den verkan, som etermolekylernas vibrationer hafva på ögat.
Upphettas en järnkula, utstrålar den till en början värme; kroppens molekyler sätta etermolekylerna i dallring, men dessa dallringar äro ännu för långsamma, för att göra intryck på ögat; kulan är fortfarande svart. Småningom blir kulan rödglödande, dess vibrationer hafva då tilltagit i hastighet, och eterns rörelse inverkar på ögat, kulan utsänder ljus; dess temperatur är då omkring + 500° C. Upphettas kulan ännu mer, blir den slutligen hvitglödande, ljuset blir starkare. Ljus- och värmevibrationerna äro således blott till graden eller finheten skilda.
587. Kan ljus uppkomma utan värme?
Nej; alla ljuskällor äro också värmekällor, men värmestrålningen behöfver ej vara proportionel mot ljusstrålningen. En del kroppar lysa starkt men utstråla föga värme. En
