Sida 100
Punch och Judy. Anekdoter och anteckningar om tvenne får
han sig fram till mig och fordrade någon belöning. Det kunde vara ett par russin, en bit tobak eller hvad som helst, men något ansåg han sig ha rättighet att få. Då färjan återkommit för en ny last och blifvit fastgjord, marscherade han genast upp till fåren för att blifva ledare, filosof och vän för en ny flock. Om någon gång, som sällan hände, fåren icke kommo sig för att följa honom, stannade han genast, vände sig om, gaf den närmaste några knuffar och försökte igen, då de alltid täflade om att få följa honom.
Inte var han dum inte!
Hans tjänster voro för mig ovärderliga, och det var inte underligt, att han blef min stora favorit och synnerliga gunstling, men -- han visste också af det. Och då han var fri från tjänstgöring, tillät han sig åtskilligt själfsvåld, som han icke skulle vågat, om han ej vetat, att jag icke hade hjärta att straffa honom hårdt.
Han växte och blef ovanligt stor och stark. Lyckligtvis hade han inga horn. En gång, då jag lekte med honom, manövrerade han skickligt, tills han fick mig till att stå med ryggen mot en tvättbalja, då han helt oväntadt gaf mig en så kraftig knuff, att jag satte mig ner i baljan, så att såpvattnet yrde kring oss. Där satt jag med knäna under hakan. Punch stod och blinkade åt mig. Jag är säker på, att den skurken inom sig skrattade, så han skakade, fast han ställde sig helt oskyldig.
Jag törstade efter hämnd och svor, att, finge jag blott fingrarne i hans päls, skulle det blifva hans tur att sitta i baljan. För att få tag å honom ställde jag mig så vänlig jag kunde:
»Punch, min gosse, kom hit», lockade jag!
Men ehuru han eljest vid minsta tillrop brukade komma till mig i galopp, var han nu för stor fysionomist för att ens komma mig nära. Han läste i mitt ansikte svek och falskhet, och icke ens tobak kunde locka honom till mig. Efter en stund, då jag glömt mina hämndplaner och blifvit god igen, kom han själfmant fram till mig och strök smeksamt sitt hufvud emot mig.
Inte var han dum inte!
En morgon hade en förman för en fårhjord kommit för att tala med mig om färjan. Han hade sin hund med sig, som var ung och beskäftig. Vi stodo och sprakade nära den branta flodbädden, och han frågade om jag hade några tama »ledare». Jag kallade på Punch, som genast kom och ställde sig bredvid hunden, hvilken tyckte detta vara en oerhörd oförskämdhet af ett får. Då hans blotta närvaro icke tycktes imponera på Punch, gaf han till ett gläfs för att köra bort honom. Punch vände helt lungt på hufvudet och -- vips låg där en tjutande hund kraflande i floden. Då han summit i land, försökte ägaren förgäfves att locka honom till sig. Han satte sig på lämpligt afstånd utanför staketet och stirrade på det där odjuret, som såg ut som ett får.....
Skolmästaren och en bankbokhållare från den närbelägna staden hälsade en gång på mig för att tillbringa en särdeles het dag vid den svala floden. På förmiddagen sutto vi alla tre vid bordet, som stod alldeles invid fönsteröppningen, för att dricka té. Skolmästaren hade, ehuru han i allmänhet icke begagnade spirituosa, dock fått den vanan att alltid blanda en droppe whisky i sitt té för att göra det pikant -- någonting à la vår »kaffehalfva». Osäker om jag hade något whisky i huset, hade han tagit med sig en klunk fin-fin whisky i en sodavattensflaska. Han höll den i handen, då Punch, som känt ångan af teet stack in hufvudet för att få en sockerbit eller ett bröd. Skolmästaren sträckte tanklöst flaskan mot Punch, väntande att spritångan skulle förmå det närgångna fåret att draga sig tillbaka, men i stället snappade Punch, kvick som tanken, flaskan ur hans hand, lät den hvila på fönsterbrädan, och innan skolmästaren hunnit hämta sig, hade hvarenda droppe runnit utför Punchs strupe!
Uttrycket i mannens ansikte var ett helt studium. Där växlade förvåning, förtrytelse, snopenhet och ledsnad öfver att få lof att dricka sitt té utan den vanliga kryddan. Punch stod och nickade åt honom, liksom han ville säga:
»Det var inte dålig whisky, det där.»
Lyckligtvis var jag i stånd att ersätta förlusten...
Många flera drag ur Punchs verksamhet skulle kunna anföras, vittnande både om intelligens och karaktärsfasthet, men af ofvanstående torde nog framgå, att får icke alltid äro så dumma, som man säger, skrifver och tror -- hvilket skulle bevisas.
PUNCH OCH JUDY: Färjan öfver floden Murrumbidge i Nya Syd-Wales (Efter fotografi.)
Källa: Project Runeberg ·