Sida 454
Pontus Fürstenberg †
2 FRÅN FÜRSTENBERGSKA GALLERIET: t. v. A. BÖCKLIN: »Fauner och nymf», t. h. ANDERS ZORN: »Mona».
-- Är den inte präktig? Uttrycket i prinsens ansikte -- ja, hon också! Den där solen älskar jag. Och så det landskapet! Och det är akademien: inte med på -- nå, så mycket bättre för mig.
Så stanna' vi framför Hasselbergs »Snöklockan», den vaknande vårens fagra symbol, poesiens fläkt uppståndelsen i lifgifven marmor.
-- Det var mästaren i den samtida skulpturen.
Fürstenberg älskade Hasselberg och förutom »Snöklockan» och den älskliga, skalkaktiga »Grodan» var han särskildt fästad vid den af Chr. Ericsson i marmor fullförda »Näckrosen», den slumrande och drömmande unga kvinnans tjusande bild.
En af de vackraste taflorna i galleriet är Bruno Liljefors' »Ufven djupt inne i skogen», där ufven sitter på ett klipputsprång, stirrande rakt framför sig med ögon, som snart skola slutas för dagens skarpa ljus, och med vingar, som fallit trötta till hvila efter nattlig jakt. Rundt omkring står barrskogen sofvande, medan nattens pust smyger fram under de böjda grenarne, men den brytande morgonens första aning är i den tungstämda, violetta himlen därbakom.
-- Det är monumental prakt. Det är helt och enkelt -- det är konst.
Länge och gärna dröjer man vid den geniale och bisarre, tidigt aflidne Olof Sager-Nelssons ytterst känsliga och färgsymbolska »Fiolspelaren»
-- Det är färgens konstnär, som med musik i hvarje pänseldrag gifvit musikens konstnär lif och själ.
Med odelad glädje njuter man en serie teckningar af den norske mästaren Th. Kittelsen, den mystiska sagostämningens, nissarnes och trollens inspirerade konstnär.
ED. DANTAN: «Afgjutning efter lefvande modell».
- Det är humorn som vandrar genom fabelns rike.
Hans store landsman Erik Werenskiold fängslar, griper och bedårar genom den skära poesien
Källa: Project Runeberg ·
