Hvar 8 dag – Årg. 3 (1901/1902)

Foto. Thorncliff, Stockholm. JÄRNVÄGSMANNAMÖTETS UTFLYKT TILL SKOKLOSTER.

- UR SKUGGAN.

Berättelse för HVAR 8 DAG af Moll.

Det är en mörk och sorglig historia den här.

Men först skall ni veta, att det var ondt om sol i Norregård. På södra sidan om det rödmålade boningshuset lågo ladugården och magasinen, bakom dem reste sig skogen, som krönte bergstupet kastande skuggan öfver gården med de uråldriga almarne. Och äfven inomhus var solskenet sparsamt. Sällan for ett leende öfver Per Olofssons dystra drag, sällan vek det svårmodiga uttrycket från hans ansikte. Inte var det omsorgen för det dagliga brödet, som tryckte honom; han räknades bland socknens förmögnaste bönder. Annat var det väl!

En son hade han haft. Erik hette han, en pojke vacker och grann, som få, liflig och munter kvick och häftig. Tjugu år var han, när han lämnade föräldrahemmet och for till Amerika. Det talades mycket på den tiden i orten om en stygg historia, ett slagsmål, där knif varit framme och det glunkades om, att Erik var den som fört den Och för att slippa undan rättvisan lämnade han fosterbygden. I fem år väntade de där hemma, att han skulle låta höra af sig, men underrättelsen som till sist kom, var ej från honom; den förmälde hans död. -- Och slaget föll tungt Mor Elin blef sig aldrig lik sedan den tiden, sjuklig och tungsint äfven hon. Och se'n dess låg skuggan än djupare öfver Norregård.

En solstråle fanns där dock, men den förmådde icke tränga genom molnen, Det var enda barnet dottern Anna, adertonårig, frisk och fager, hvithyllt med hår som glänste guldbrunt och ögon, mörka och djupa, som skogstjärnens vatten, smärt och smidig som en ung björk, Det var en karg jordmån hon slagit rot i; en dyster omgifning för ungdom och skönhet. Nog höllo föräldrarne henne kär, fast de aldrig visade det; och hon kände godt, att första rummet i deras hjärta hade, äfven sedan han var stoft i stoftet, brodern Erik, som gömd af främmande händer, i främmande jord hvilade, skild från hemlandet af Atlantens vågor.

Sedan hon läst för presten, läto föräldrarne henne gå igenom en folkhögskola; när hon återvände föreföll henne hemmet, så kärt det än var henne, litet dystert. Men hon uträttade sina sysslor gladt och villigt; dag efter dag gick på samma sätt, alltid fick hon en stund ledig att komma ut till skogen skogen var hennes vän, där var hon fri och glad där sjöng och drillade hon som en liten glad fågel. Och där träffade hon sitt öde.

Det var en junidag, vid middagstiden, hon kom gående öfver backsluttningen mot hemmet. Då hans målareparaply kom i sikte, stannade hon och betraktade förvånad hvad hon såg framför sig. Han satt framför staffliet, till hälften vänd ifrån henne; han hade skjutit undan den bredbrättade hatten så att hon såg hans ansikte. De käcka, vackra dragen voro brynta af solen, de små mörka mustascherna hade samma färg som det täta, kortklippta håret.

En minut förgick, kanske två -- hvarunder han