Sida 742
Generaldirektör Karl Fredrik Theodor Nordström
ifrigt målade; så slog han upp ögonen och fick syn på henne. Mot de mörka granarne framstod hennes gestalt med en ypperlig bakgrund, hufvudduken hade halkat ned på halsen och solen gnistrade i det guldbruna håret, handen höll hon skuggande öfver ögonen. Då hon nu mötte hans leende blick, slog hon brydd ned sin egen och vände sig för att gå.
Ack, Anna lilla, om du hade gått! Om du än flytt mellan buskar och törnen och rifvit dig blodig därpå, om än de hvassa stenarne sargat dina fötter, om du än halkat på den våta mossan i skogens mörkaste djup, hade fallet icke varit farligt och mörkret hade snart skingrats!
»Vänta litet! Hvarför har ni så brådt?»
Hon stannade vid ljudet af hans djupa, behagliga röst. Och han reste sig och gick fram till henne, i det han lyfte på den mjuka filthatten.
»Jag skall hem», hon slog upp den öppna barnablicken.
Han log ånyo. »Hvar är hem, då?»
»I Norregård.»
»Ah -- då är ni Per Olofssons dotter, kanhända?»
»Så heter far.»
En tystnad uppstod, hvarunder han oafvändt betraktade henne. Nog hade han hört, att flickan skulle vara vacker -- men hennes ansikte var ju fulländadt skönt! Och ögonen sedan! Nu höll hon dem sänkta, under det blodet jagades upp i kinderna af hans granskning. Han märkte det och tog bort blicken.
»Här är mycket vackert», sade han för att inleda samtalet. Jag ämnar måla af det här partiet; jag är målare och mitt namn är Ek -- Tore Ek. -- Vill ni se mitt utkast här borta?»
»Den här platsen är ändå inte den vackraste i skogen», menade hon, när de stodo framför staffliet. »Det finns så många andra, som äro vackrare.»
»Vill ni visa mig dem? Inte i dag? Men i morgon. Säkert? Jag väntar er i morgon.»
Så gick hon. Men på hela dagen kom han inte ur hennes tankar. Nästa dag, när hon gick genom skogen, efter att ha varit med aftonvarden åt fadern och folket, som arbetade vid nyodlingen, satt han på samma plats; redan på afstånd blef han henne varse. Men när han såg, att hon följde den slingrande stigen, som gick åt motsatt håll, reste han sig och gick efter henne -- långsamt. Ty Tore Ek var en försiktig diplomat, när han ansåg det vara af nöden. Snart hann han upp henne. Hon stannade. De råkades den gången -- de råkades många gånger. Och Tore blef vanvettigt förälskad -- som så mången gång förr. -- Och Anna fann honom vara så olik alla andra, hon förr sett. Han var så vacker -- så fin, hans händer voro så mjuka och smala och han kunde tala om den underbart härliga världen, som hon aldrig sett; och hans ögon voro just ett par, att bedåra en oerfaren tös med.
Anna blef bedårad. Som i en dröm skötte hon sina sysslor om dagen, bara bidande den stund, hon skulle råka honom. Föräldrarne visste intet. Ett par gånger träffade Per Olofsson artisten ute på ägorna, en gång var han uppe vid gården. Blef kärft mottagen. Ty Per ansåg en målarekludder sämro än en dräng -- hade han åtminstone kunnat rödfärga ladugårdshusen! Men nog såg gubben, att dotterns kind fick den grannaste färg, när hon gick öfver gården, där han och främlingen sutto på bänken under den stora lönnen. -- Då artisten gått, stod Per på trappan och såg efter honom med rynkad panna och när Anna gick förbi, häjdade han henne, läggande händerna på hennes axlar och skarpt fästande blicken på henne.
»Barn, bry dig inte om granna fjärilar; de äro de onyttigaste kräk, som finnas. De bara fladdra hit och dit; aldrig vet en hvar en har dem -- -- -- I morgon kommer bror Mårten hit. Olof är med. Jag skulle gärna se, att det snart blefve klart mellan er, min tös.» Han släppte henne och gick in i byggningen med tunga steg.
Anna stod kvar med flammande kinder. Olof -- kusinen! Hon hade knappt tänkt på honom under denna tid. Och när hon nu gjorde det -- Gud -- skulle hon bli hans hustru, som fadern så länge talat om -- nej -- aldrig i lifvet -- det lade sig ett drag af trots kring de mjuka läpparne -- Olof, som var femton år äldre än hon, med sina dumma ljusblå ögon, lingula hår och tafatta fasoner -- aldrig hade hon velat det -- nu mindre än någonsin.
Det var en tråkig tid som följde därefter. Föräldrarne, som ville påskynda den länge påtänkta förlofningen och bröllopet, sökte öfvertala henne. Olof hade väntat länge nog på henne, nu var det på tiden hon bestämde sig. På så sätt envisades de med henne; heta ord, hårda ord fälldes. Och därigenom fingo de sin stora skuld i det som sedan följde.
Midsommaren hade gått, men naturen stod på höjden af prakt och fullhet. Ni vet kanske, hurudant det är i skogen sådana där kvällar, när solen gått ned, men mörkret faller långsamt, utom i skogens djupaste vrår, där linnean doftar; men från den klara natthimlen faller ljuset öfver ängarne, där nattviolen står rak och skinande; du kan känna, den söta mandeldoften, du hör ängsknarren från rågåkern, pinglandet af en koskälla, en försenad fågels drill, den ljumma vindens prassel i albuskarne, innan den dör bort -- annars icke ett ljud, utom dina egna steg, när en torr kvist brytes under din fot. Hela naturen är mättad af trånad.
Och nu vill jag ni skall komma ihåg, att Anna var ung, var litet medveten om männens svek, att hon älskade honom med sitt hjärtas första varma glöd, och tänk på, att skuggan öfver Norregård var mörk och djup. I det längsta stod hon emot; snart var tiden inne, då han måste göra uppbrott. Då bad och bönföll han henne, att följa honom. Utan henne kunde han inte lefva, sade han; hon måste följa honom -- hon måste -- de skulle resa långt bort ut i den vida, härliga världen -- allt hvad hon begärde, skulle han ge henne -- bara hon nu kom med honom .... Så bad han henne med heta ömma ord, han svor att älska henne -- endast henne alltid, alltid, bara hon nu kom till honom -- -- --
Tyst stod skogen rundt omkring, i den varma sommarnatten steg doften berusande från hagar och ängsmarker. En ensam stjärna tindrade på den mörka natthimlen; när hon fördunklats af morgonens röda, skimmer, var Anna borta.
Var det mörkt i Norregård förut, kan ni nog förstå, att nu föll skuggan än mera tung. Ingen hörde efter den tiden dotterns namn gå öfver faderns, läppar -- ingen mer än hustrun, som förkrossad sörjde sitt barn -- om Anna varit gömd på kyrkogården -- då skulle sorgen varit ljuf och tårarne ej så bittra. Att hon lefde, det visste de, hvem hon lefde tillsammans med visste de också; breflappen, den de om morgonen funno på hennes byrå, lät dem veta det. Bokstäfverna voro suddiga -- bläcket måtte varit dåligt. Kanske -- ja, kanske hade tårar fallit därpå. Så trodde mor Elin. Gång på gång stafvade hon sig genom de få raderna. -- »Jag följer honom som jag älskar. Att bedja er förlåta mig,, törs jag inte -- jag vet, hur dålig jag är -- men jag kan ej annat.»
(Forts. å sidan 744.)
- 742
Källa: Project Runeberg ·
