Sida 1007
Veckans porträttgalleri
Fru Elin Erikssons
■nlnfirifB
SYATEILER Sturegatan 6 :: Stockholm
rekommenderas
* Emottager all ■]>{> finare klldaSm-nad a fler fr anika jonrnaler och modailar
mlmaant AHmmrm utlofvab. Allmän talafon 10 11*
C. Jf. Dufva
VäJsorteradt lager al alla sorter
Éau de Coloøtc * tartjier Collettieid * tårtlicturer * Caidstltl ocb Giàlar *
Drottninggatan 41.
Stockholm,
FR. A. SANTESSON
- STOCKHOLM
Utatillnlngs- och Försäljningslokal -- SS Fredagatan SS -
Allm. Tel. 63 OS - Rik». D2 88. Handdrllna Dryckeskannor,
Blfara och Kandelabrar
af Brlttannlamatali ■■pligt att dekoren Buffeter oeb Puiltr (lma) i mataalar o. d.
allt emellanåt till trakten. Långt in på natten genomsökte man heden, och till och med på andra sidan byn, hvarest floden bildar ett litet fall, sökte man — ehuru förgäfves. Ej ett spår af Rosi, diiremot hade en gosse, hvilken vågat sig in i en grotta i berget funnit Wilhelm Marx sittande där, med båda händerna för ansiktet, bittert gråtande.
Efter meddelandet af denna upptäckt återvände alla till byn, hvar och en upptagen af tankar, hvilka man sökte kläda i ord. Vid marknadsplatsen skildes man åt.
»En olycka iir snart framme», sade en kvinna salvelsefullt, och någon i hopen mente: »Med hans krafter var det en barnalek att bära liket till floden I»
Här, som ofta annorstädes, inträffade det, att en framkastad tanke lägges till en annan, snart går det vidare och en vacker
har ryktet stadfästat sig i människors sinnen så klippfast, att ingenting kan rubba den tilltro det vunnit, äfven om alla bevis saknas. Knappt hade en vecka förlupit innau Wilhelm Marx, hvilken börjat allt mer oregelbundet besöka fabriken, en afton, som han stod i begrepp lämna arbetet, kände sig gripen i armen af en gendarm, som yttrade:
»Följ mig godvilligt, Wilhelm, jag har fått i uppdrag att arrestera dig ... .»
»Mig?» utropade den unge mannen belt förvånad. Därpå frågade han darrande likt barnen, som komma i skamvrån: »Men hvad har jag då gjort?»
Gendarmen, som hade medlidande med honom, sade halft förlägen:
»Det skulle jag egentligen ej få säga dig — men alla på orten .... att du skulle vara orsaken till Rosis försvinnande».
Wilhelm såg på den talande med slö blick, plötsligt fick han klart för sig ordens innebörd och han skrek till:
»Skulle jag hafva dödat henne? — Ack du gode Gudi — Jag som har henne så outsägligt kär.»
Men så kom han ihåg de sekunder af öfversvallande vrede, som vid deras sista sammanträffande hotat öfvermanna honom, han sänkte hufvudet och lät sig bortföras som en förbrytare.
Fabriksarbetariie hade bevittnat scenen. De skakade på hufvudet och på aftonen utbredde sig det ryktet i byn, att Wilhelm tillstått sin förbrytelse.
Som sitt enda försvar inför domaren hade den arma mannen blott orden:
»Jag som hade henne så kär — jag som älskade henne så», och så grät han som ett barn.
Hela hans uppförande vittnade om, att han var skyldig, men hans ånger stämde domaren till mildhet, och ehuru han ej kunde bevisa sig vara oskyldig, så fanns ej heller något bevis för att han hade begått mordet, och juryns medlemmar, hvilka ej ville belasta sitt samvete, frikände den anklagade på grund af bristande bevis.
Wilhelm återvände till byn.
Men för sin hembygd blef han från denna dag fen främling. Hans bekanta drogo sig undan honom och vid fabriken, hvarest han anmälde sig, hette det, alt han ej kunde få något arbete.
Hvad hade de då väl alla emot honom, när domaren frikänt honom?
Plötsligt fick han det klart för sig. På bygatan pekade en gosse på honom och tillropade sina lekkamrater med sin gälla barnaröst: »Se där går Kosi Leskos mördare!»
En mild sommarkväll, tre år senare, höll ett tåg vid den lilla stationen, hvilken utgjorde byns enda förbindelse med den yttre världen. En kvinna steg ur och blott med ett lätt knyte på armen fortsatte hon sin väg i den dimmiga aftonen. Den magra gestalten lutade, ansiktet var egendomligt blekt som om hon nyss uppstått från en svår sjukdom.
Det var knappt möjligt att i den svaga gestalten igenkänna
den en gång så sköna Rosi Lesko. Och dock var det hon ... hon gick fram öfver heden till sin förfallna hydda, stötte upp dörren och trädde in. Hon kunde dock ej länge stanna i det neddammade, tråkiga rummet. Hon satte sig på bänken utanför dörren, och tänkte på den där sommarnatten för tre år sedan, så lik denna, då hon öfvermannades af lusten att undandraga sig den besvärlige friarens kärlek, och huru hon ej längre kunde motstå de glänsande nöjenas lockelser i Paris, hvarifrån hon härstammade.
Som hittebarn blef hon af barnhemmets styrelse anförtrodd i den åldriga Claudine Leskos vård, och denna hade till sist adopterat henne och åt henne öfverlämnat sin egendom, den lilla kojan med täppan utanför. Men därmed nöjde sig icke Rosi. Hon inbillade sig, att hön säkerlig-en härstammade från en rik och kanhända förnämare fanriilj, kanhända skulle hon lyckas få reda på sina anhöriga i Paris och i hvarje fall skulle hon säkerligen med sin stora skönhet göra lycka därstädes.
Hvad hon fann var elände och nöd. Hennes få tillgångar voro snart slut. Då sökte hon arbete, men fann att million-staden ej bade sysselsättning för alla. Nöd, bekymmer och sorg bröto snart ned henne, och tillsammans med många andra betann hon sig en dag på sjukhuset, men lyckligare än många andra, kunde hon, då hou utskrefs som återställd, återvända till sin hemort. En läkare hade vid afskedet stuckit en hun-drafraprssedel i handen på henne och sagt:
»Återvänd till din by, mitt barn. Om alla dina gelikar visste hvad som väntade dem här i Paris, skulle de säkerligen hålla sig härifrån 1»
En tung suck kom ur Rosi's bröst vid denna antydan. Och ja I Om man vetat det förut.
Plötsligt for hon upp, ty tätt bredvid henne hörde hon ett skri:» Du — Rosil»
Det var han — hon såg på honom. Där stod han, åldrad, böjd och hvitliårig, och dock var det samme ståtlige unge man, som hon en gång haft så kär.
Nästan utan förvåning — så bestämdt hade Wilhelm Marx städse beräknat, att hon skulle återvända — sade han, sedan den första rörelsen lagt sig, sorgset, ehuru utan bitterhet:
»Du känner knappt igen mig Kosi — jag har lidit så mycket». Hon anade, att hon var skulden till detta stora lidande, och sade vekt:
»Sätt d g här ofh berätta mig — — —» Han lydde, och med darrande stämma berättade han om den förskräckliga anklagelsen och om det ännu förskräckligare i att komma hem, då alla skydde honom och gingo ur vägen så snart de fingo se honom .... Och nu, då hon kommit tillbaka, skulle alla människor se, att han vai oskyldig .... Rosi grät och sade gång på gång:
»Min stackars Wilhelm, min stackars Wilhelm .... Det kan du väl aldrig förlåta mig I»
Wilhelm ville svara, men då ljöd plötsligt — liksom en gång förr — ur närmaste buske näktergalens, smältande, jublande sång .... och förstummad hviskade Wilhelm: »Rosi, om du vill . .. .»
Ett b'ekt ansikte vände sig mot honom. Rosi lutade ömt sitt hufvud mot hans skuldra och deras läppar möttes i den första kyssen.
« » »
De hade nu blott att börja lifvet om på nytt igen.
Svenska Carbid= & Acetylen A.=B.
Ä__QÖTEBORQ----
utföra acetylenbelyanlngslnstatlatloner t alla »torlekar ander garanti.
Lager al allt till branchen hSrande. Kostnadsförslag och Kataloger gratia.
OBS.I hsia pris: Landtbraksaistillnlngen i Kangelf. j
Källa: Project Runeberg ·