Sida 1216
NNONSER FÖR
HVAR 8 DAG
-ÖRMEDLAS I STOCKHOLM AF Fru LISA RUBENSON fcLLM TEL. 874 NY8ERGSGATAN 2.
OLOF RUBENSON
HVAR 8 DAGS KORRESPONDENT
I STOCKHOLM
endast I redaktionella angelägenheter
ALLM. TEL. 874 NYBERQSGATAN 2.
KOCKUMS
EMALJERADE KÄRL
ÄRO DE BÄSTA
KVINNOHJÄRTAT.
Novell af Wi» Roberta. öfversättning för HVAR 8 DAO.
De stodo båda vid den lugna flodstranden. Han var tank/ull och sorgsen och hon stod dlr med ett skälmaktigt, till hälften föraktfullt leende på de vackra läppame.
»Välan», sporde hon, »hvad var det du ville säga mig?»
Han vände sig hastigt emot henne.
»Kära Ethel, du vet nog hvad jag har att säga. Jag tycker icke om ditt sätt att umgås med kapten Darent och jag måste verkligen bedja dig upphöra därmed».
Med kinder glödande af vrede, utbrast hon hånfullt:
»Så-å, var det där skon klämdel Tror du då, emedan vi äro förlofvade, att du skall få mig till din slaf? Jag säger rent ut, .Dick, att, om du ej kan lita pä mig, sa göra vi bättre i att slå upp vår förlofning».
»Tag nu reson, min vän. Folk har redan böljat att prata, och du kan tänka dig hur det smärtar mig att höra min blifvande hustrus namn nämnas på ett allt annat än smickrande sätt i samband med den där lösdrifvaren Darent».
Annu upprörd och otåligt stampande med sin lilla fot på gräsmattan, utbrast hon:
»Kapten Darent är mycket intressant och har alltid uppfört sig som en gentleman mot mig, och, om du önskar att jag skall bryta med honom, emedan du är svartsjuk på honom, så vill jag bara säga dig, Dick, det ämnar jag icke
föra. Här har au din ling och din frihet tillbaka», tillade ön, i det hon drog af handen en elegant guldring besatt med diamanter och kastade den vid hans fötter.
Dick Barret stod som bedöfvad några minuter, men behärskande den rörelse, som hotade att öfverväldiga honom, böjde han sig ned och tog upp ringen.
För ett ögonblick öfverlade han med sig själf, om han skulle kasta den i floden eller ej, men han stoppade den slutligen i västfickan. Därpå vände han sig till flickan och sade kallt:
»Efter hvad du har sagt och gjort, kan det ej blifva tal om att jag skulle tvinga dig att halla till godo med mitt synbarligen oangenäma sällskap, hvarför jag härmed får säga dig farväl». Han lyfte på hatten och aflägsnade sig.
Hon stod liksom fastnaglad; hvad hon hade gjort trängde sig med våldsam kraft inpå henne, och. utsträckande händerna, som om hon velat beveka den bortilande mannen,
sjönk hon sanslös till marken.
* *
•
En halftimme senare väcktes hon till sans vid ljudut al röster, som närmade sig henne. Den ena kände hon igen som kapten Darents och den andra tycktes tillhöra en förfallen personlighet.
Hon kröp sä långt som möjligt tillbaka i skuggan, fruktande att Darent, hvilken hon nu förstod var orsaken till hennes olycka, ej skulle få se hennes bleka ansikte och af tårar svullna ögon.
Då de två männen råkade stanna helt nära henne, blef hon en ofrivillig lyssnare till hvad de hade att säga.
»Så, ni önskar att jag skall göra någonting åt eder? Hvad står nu på? Börjar det blifva för hett för er, hva?»
»Ta», svarade Darent, »alldeles för hett. Om jag endast kan få flickan att gifta sig med mig, så är jag räddad».
»Hvad, tänker ni att lägga upp på allvar?-»
»Ja, hon är tillräckligt rik för att det skall löna mödan att gifta sig med henne — men låt oss nu gå till affärerna».
»Ja' visst. Jag förmodar det är någon i vägen för att ni skall få flickan, och denne 'någon' skulle det blifva mitt jobb att skaffa ur vägen. Eller hur, är det inte så?»
»Min gode vän, ni har gissat rätt. Denne 'någon' är en enfaldig narr, som hon är förlofvad med, en mr Dick Barret, och äfven om hon icke vore hans tilltänkta hustru, vet han tillräckligt om mig för att kunna störta mig».
»Nå, låt mig höra er plan, kapten I»
»Jo, att ni väntar här i denna park i afton, ty här brukar han promenera hvarje kväll, rökande sin cigarr. Di han kommer nära nog, skjuter ni honom; tag noga sikte, döda honom!»
»Jag är icke småaktig kapten, men hvad får jag för .mitt besvär?»
»För att vara uppriktig, min vän: råkar ni fast, blir ni hängd, men förutsedt att allt går väl, får ni 90,000 kr. på min bröllopsdag. Säg mig er adress då ni ser vigselannonsen i tidningarne, och jag skall skicka en anvisning på summan. Nu måste jag skynda bort... Men hvad ni gör, så låt ingenting komma ut».
»Rätt, kapten, då det är 90,000 kronor att förtjäna, kan ni lita på min tystlåtenhet. Så långt är allt klart».
Det värda paret skiljdes åt, Darent återvände till sin villa och hans kompanjon tog genaste vägen till byn.
Ethel smög sig bort, darrande af fruktan att blifva upptäckt, men äfven en annan fruktan började intaga henne, då bon fick klart för sig, att det var Dick de ämnade döda. Hon dolde snyftande ansiktet i händerna.
»Hvad skall jag göra!» utropade hon halfhögt, »I natt ärnna de döda honom och han vill icke -ens taia till mig efter hvad jag sagt honom. O, om jag ej kan hitta på ett sätt att rädda honom, tror jag att jag blir galenl»
Dick Barret ströfvade fram och tillbaka i parken, han hade lämnat det klart upplysta huset och gästernas muntra glam bakom sig. Hans tankar voro allt annat än angenäma, och middagen, hur väl lagad den Un var, smakade honom ej. Ehuru nästan grannar vid middagsbordet, hade Ethel ej talat ett ord till honom. Hon konverserade muntert och ifrigt med sin kavaljer, kapten Darent. Den liflighet hon visade, antog stackars Dick härleda sig af det nöje hon erfor af att vata i kaptenens sällskap, mer., om han blott vetat det, i verkligheten svällde hennes lilla hjärta af kärlek till honom.
Hon hade länge grubblat på något sätt att rädda Dick, och till slut bestämde hon sig för att lämna de andra gästerna och själf gå och korsa den djäfvulska planen.
Dick hade aflägsnat sig ett stycke från huset och befann sig helt nära floden, hvarest hon för några timmar sedan hade kastat ringen ifrån sig.
»Hvarför», mumlade han halfhögt, »aflägsnade hon sig omedelbart efter middagen? Jag förmodar att hon gick för att möta Darent. Nåväl, jag vill varna henne för hans karaktär, innan iag reser i morgon».
Knappt hade dessa ord gått öfver hans läppar, förrän han hörde det skarpa ljudet af ett revolverskott åtföljlt af dessa ord: »Släpp mig, galning, eller jag skall krossa hjärnan på eder». Därpå hörde han en Kvinnas skri och någon falla tungt till marken.
Han banade »ig väg genom buskaget, hvarifrån han hörde skriet, och där fann han till sin fasa Ethel liggande kall och liflös på maiken; hennes ansikte var likblekt och i pannan var ett stort sår.
Han reste henne upp, och slutligen fingo hennes kinder färg, hennes läppar öppnades och han hörde hehne hviska:
»O, min älskade Dick, jag hoppas jag har räddat honom 1»
