Sida 303
TVÅ VÄNNER.
Berättelse och illustrationer för HVAR 8 DAG af E. Llh.
> C _ubben Dunder är en hedersman, eller hur, kapten,» sade generalen och följde med blicken en väldig kämpagestalt, som efter en rungande vändning marscherade bort till de öfriga sju afskedstagarne.
»Gubben Dunder är en hedersman» sade generalen.
»Ja, general,» svarade kompanichefen med högra handen vid mösskärmen, »och jag tror han i alla da'r gjort skäl för den benämningen. Det är ledsamt att bli af med sådant folk, t}' af den sorten finns ej tolf på dussinet.»
»Nej, det må kapten väl säga, har själf en gång i världen haft kaptens kompani och för resten varit rekrytkamrat med Dunder, så jag känner honom — tyst, ordentlig och arbetsam — tja! Nästa man!» —
Generalen talade med mindre klang i stämman än vanligt, och ofrivilligt vände sig det mustaschprydda, fårade ansiktet efter den bortmarscherande lilla truppen af åtta utslitna gamla soldater. Atta — nej, sju, ty den åttonde såg då, om någon, ut att kunna tjäna i ännu trettio ar, om så skulle be-höfts, eller rättare om Kongl. Maj:t och kronan tillåtit det.
»Sex fot och elfva tum,» hade sergeanten, hvilken vid rekryteringen mätte pojkarne, rapporterat, och Dunder hade under sin tjänstetid lagt åtskilliga tum till på det måttet, men utan att han låtit sina öfriga dimensioner lida för längden, och när han nu för sista gången förde en afdelning till kasernen, jäfvade han ej sitt mer än tjugoåriga rykte som regementets statligaste karl. Med nacken
mot kragen, där guldgalonen glittrade, ryggen rak som ett bräde och med det höga, väldiga bröstet i en hvälfning, som kom vapenrocken att sitta som klistrad, utan en enda rynka, gick han vid sidan af de gamla krokiga och giktbrutna kompanikamraterna.
Tyst och sluten af sig hade han alltid varit, och »i dag var det lögn att få ett ord ur honom utom i tjänsten,» som kompanichefen under aftonen uttryckte sig.
Och när den lilla truppen anländt till kasernen och Dunder kommenderat »höger och vänster om marsch», gaf han de sju en föraktfull blick, då de sins emellan började tala om, hur skönt det skulle bli att slippa »di uschle mötena.»
»En hedersman» hade generalen sagt, och hade han därtill lagt, »den bäste korpral man kan få», skulle han ej sagt för mycket. Också utgjorde gamle Dunder och hans förtjänster ofta återkommande samtalsämnen i officersmes-sen om kvällarna, och aldrig hade om honom hörts ett klandrande ord. Under alla diskussioner om vårt nuvarande system kontra allmän värneplikt var han indelningsvännernas käraste exempel under lång tid, tills han under årens-lopp blef deras enda, och när hans namn näm-des i sådant sammanhang, lät det från motparten: »Ja, Dunder, ja, men se på alla de andra!» Nu skuile de mista äfven honom, och därför var han i dag på tapeten litet oftare än eljest.
»Det skulle vara intressant att veta, hvad som rör sig inom en sådan där gammal pamp,, när han ta'r afsked,» sade en suba'tern frän ett annat kompani.
»Äsch, ja, de äro glada allihop att slippa traska här. De där ammsagorna om tårar och. rörande skilsmässa från det s. k. kära regementet tror jag inte på,» utlät sig en ung, smärt kapten, hvilkens oreglementariskt höga krage och preussiskt vårdade mustascher skulle förrådt »utländsk tjänst», om ej hans långa tjänsteförteckning och rullans U. T. 12 gjort det.
»Säg inte det,» invände Dunders kompanichef,, »jag för min del tror, att många af dem finna det ganska svårt att skiljas härifrån, där de haft sina första glada minnen utanför ladugård och jord. Och hvad Dunder beträffar, kan jag svära på, att finge han, så tjänade han kvar, sa länge han kunde tugga gröt. Var nere nyss i kompaniet, och där gick han och teg och var röd kring ögonen. Då jag sad' adjö till honom, svarade han inte ett ord, utan skar tänder och klämde min näfve, så den domnade. Och inte är det för min skull, jag har ju inte haft kompaniet mer än ett och ett halft år, utan det är för att han skall gå, det är jag säker på.»
»Skall Dunder gå i år, kapten?» frågade med, som det tycktes, stor bestörtning en högväxt tju-goåring med en stjärna på syrtutkragen.
»Ja, tjänt ut.»
»Undrar om han rest ännu?»
»Tror inte det, han var här för en halftimme sedan. Den där pojken är den ende, så vidt jag vet, som kunnat få gubben att tala,» sade kaptenen med ögonen på den unge mannen, hvilken tände en cigarr och gick mot tamburdörren, »när han var ny för tre år sedan, stodo vi som subalter-
— 292 —
