Sida 489
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af n: IV. Jacobs, öfvers, för HVAR 8 DAG.
VI. PENGAR VEXLAS.
»et"tjänar ingenting till att vänta längre», sade Harry Pilchard och blickade öfver briggens reling mot flodtrapporna vid Towern. »Antingen väntar han på pängarna eller också håller han på att göra af med dem. Hvem går med i land?»
»Lät honom fä fem minuter till, Harry», sade en annan sjöman i öfvertalande ton, »det vore ovanligt hårdt för honom om han komme ombord och sedan måste skaffa sig en annan skutas besättning att hjälpa till att fästa upp dem.»
»Hårdt för oss också», sade kocken uppriktigt. »Där är han!»
Den andre tittade upp och fick se en person vinka åt dem frän trappan. »Han vill ha en båt», sade han och gick akterut.
»Nej, det vill han inte, Steve», gnällde pojken. »Han vinkar att ni inte behöfver ro ut. Han kommer i färgkarlens båt.»
»Hå, samma gamla historia», sade den gamle sjömannen i docerande ton. »En pojke fàr en smula pängar och börjar genast att förstöra dem. Där ä' tre pence bortkastade, rent kastade i sjön. Se på honom, bara se på honom!»
»Han har fått pengarna all right», sade kocken, »det är det inte något tvifvel om. Han är dubbelt så stor som i morse.»
Besättningen lutade sig öfver relingen när båten nalkades och passageraren, som suttit tillbakalutad i aktern med en mäkta viktig min, steg långsamt upp och kände i sin byxficka.
»Där är sex pence för dig, min gosse», sade han vräkigt. »Bry er inte om växeln.»
»All right, gamla hängsla», sade färgkarlen i demonstrativ kamratton. »Upp med er!»
Tre par händer hjälpte passageraren ombord och pojken började springa omkring honom och kraftigt slå honom på benen.
»Hvad är det med dig?» frågade mr Samuel Dodds och rök på honom.
»Jag bara borstar af er, Sam», sade pojken ödmjukt.
»Du fick pängarna ordentligt, förmodar jag, Sammy?» sade Steve Martin.
Mr Dodds nickade och slog sig på bröstfickan.
»Ja», svarade han nedlåtande. »Jag har varit tillsammans med min jurist nästan hela eftermiddagen. Det var en präktig karl.» '
»Hur mycket är det, Sam?» frågade Pilchard ifrigt.
»Ett hundrade och sjuttiotre pund sterling, sjutton shillings och tio pence», sade arfvingen och observerade med mycken förnöjelse verkan af tillkännagifvandet.
»Säg om det», bad Pilchard häpet och vördnadsfullt.
Mr Dodds gjorde honom till viljes med ett lyckligt skratt. »Om ni kommer med allihop ner i skansen», fortsatte han, »så har jag en bundt cigarrer och en droppe konfonium i fickan.»
»Låt ess få titta på pengarna, Sam», sade Pilchard sedan man tändt cigarrerna.
»Ah, ja, låt oss få titta på dem», sade Steve.
Mr Dodds skrattade igen och drog upp en liten påse ur fickan, torkade af bordet med sin stora hand och bredde ut en bundt sedlar samt en liten hög guld och silfver. Det var en imponerande syn, och kocken andades så häftigt att en sedel flög ner på golfvet. Tre män döKo ned för att taga upp den, under det att Sam, för första gången medveten om rikedomens förpliktelser, ängsligt bevakade återstoden af sitt kapital.
»Här är lite åt dig att köpa snask för, min gosse», sade han och återfick sitt goda lynne när den bortblåsta sedeln åter var på sin plats.
Han räckte pojken ett litet mynt och åsåg med ett nedlåtande leende de glädjeyttringar som följde från dennes sida. Han gjorde vilda språng af glädje och gick sedan fram till ljuset och bet i myntet.
»Hur mycket är det?» sporde Steve undrande. »Du strör pengar omkring dig, Sam.»
»Bara sex pence», sade Sam och skrattade. »Jag förmodar att om det varit en shilling skulle han ha mist förnuftet.»
»Det är inte sex pence», sade pojken förnärmad. »Det är en half sovereign.»
»En half hvad för slag?» utbrast mr Dodds med ett plötsligt förändradt sätt.
»En half sovereign», upprepade pojken med nervös hastighet. »Och tack sä mycket, Sam, för er frikostighet. Om alla vore som ni så skulle det vara mycket trefligare pä allt sätt att lefva här i världen», tillade den ungdomlige filosofen.
Mr Dodds ansikte under detta varma beröm var ett verkligt studium och öfverfors af de mest stridiga känslouttryck. Well», sade han till slut, »förstör den inte», och därpå skyndade han sig att stufva ner sin återstående förmögenhet i påsen.
»Hvad skall du göra med allt det där, Sam?» frågade Harry.
»Jag har inte bestämt mig ännu», svarade Dodds fundersamt. »Jag har möjligen tänkt på en fastighet.»
»Jag menar inte så», sade den andre. »Jag menar: hvad skall du göra med pängarna nu, hur tänker du förvara dem ?»
»Hur? Ha dem i fickan förstås.»
»Hm, om jag vore som ni», sade Harry med eftertryck, »så skulle jag be skepparen taga vård om dem så länge. Du vet hurudan du är när du fått lite' i dig, Sam »
»Hvad menar du?» frågade mr Dodds häftigt.
»|ag menar», svarade Harry, »att du är en så frikostig natur, att när du fått ett par glas, så kan du mycket väl ge bort alltihop till någon.»
»Jag vet hvad jag gör», sade mr Dodds med öfvertygelse. »Jag tänker inte förtära något så länge jag bär dem på mig. Jag går bara bort ett slag till »Tjurhufvudet», men själf tänker jag inte dricka något vidare. Men hvem som helst som vill ha någonting på min bekostnad är välkommen.»
Ett smickrande mummel, hvilket var musik för mr Dodds öron, ljöd från hans kamrater när de gingo upp på däck och halade båten längs skutan.
Pojken var den förste som kom ner i aen. Han drog ostentativt upp en näsduk ur fickan och torkade af ett säte at mr Dodds.
De återvände till briggen klockan elfva, mr Dodds slumrande fridfullt i aktern af båten, på hvar sin sida stödd af Steve och pojken.
Hans sömn var så djup, att han inte ville bli väckt utan hissades öfver relingen med oändlig ansträngning och ingen liten risk af sina kamrater.
»Se på honom», sade Harry när de hjälpte ned honom i skansen. »Hvad skulle det ha blifvit af honom, om inte vi varit med? Hvar skulle hans pengar ha varit?»
•>Han kommer att tappa dem så säkert som sex», sade Steve och betraktade honom intensivt. »Tag ett tag, så lägger vi honom i hans koj, Harry.»
