Sida 527
vallmo.
För HVAR 8 DAG af Niemaad.
Hon låg på chäslongen och drömde — — — Ejderdunskuddarne smögo sig tätt intill hennes gestalt och kysste i kattlik inställsamhet de hvita armarne, och ut öfver det röda sidenet flöt det askblonda håret som en ström af spunnet guld. Hon for med de smala fingrarne genom dess glänsande rikedom och hennes läppar rörde sig omedvetet.
»Hvilken prakt! Hvilken kunglig prakt!»
Hon kunde höra honom säga det om och om igen och hon kunde känna den där lätta smekningen öfver hufvudet som en vårvinds sus i löfven.
När hon tillslöt ögonen kunde hon genomlefva allt igen. Den vilda dansen — rundt — rundt — i yrande fart med fötter, som knappast hunno med och pulsar, som feberaktigt brunno och musiken, som aldrig ville spela fort nog. Och sedan in i orangeriet under skymmande palmblad, där luften lade sig så mjuk och sval kring brännande puls och hjärta. Kundt kring dem glödde gloxinierna i djupaste rödt och hon själf i röd atlasklädning med vallmokrans i ljusa lockar. Och så åter ut i yrande dans!
»Dansa, lilla Irrbloss, dansa!»
Irrbloss? Ja, visst, så var det. En brännande längtan, som funnit ro — en flämtande låga, som slagit ut i brand. Hon hade aldrig kännt förut hvad det ville säga att lefva och njuta. Hon hade gått som i drömmen med förbundna ögon, men nu var täckelset borta och hon kunde se hur härlig världen var och i längtande lifslust sträckte hon ut de hvita armarne. Hon ville fånga den glänsande såpbubbla, som kallas lifvet och hon ville mätta sina ögon med dess skimrande glans. Där borta på bordet låg ännu den röda gloxinia han låtit falla i hennes knä vid afskedet. De röda, saftiga bladen glödde i purpur mot den hvita bordduken och hon tyckte sig nästan se hur de förkolnade och förbrändes af sin inre glöd. Var det icke så med henne också?
Nej, till uppståndelse — ej till förgängelse. Det var lefva hon ville — lefva och njuta!
Och hon hade glömt allt och endast hängifvit sig åt stundens njutning. Hon hade varit uppsluppen som en ostyrig barnunge, hvilken man släppt ut ur barnkammaren alldeles på egen hand. Hon hade lett och skämtat och pratat nonsens och narrat honom att skratta som en skolpojke.
När hon skulle gå hade han svept kragen kring hennes axlar och sett henne in i ögonen med en blick som för evigt bränt sig in i hennes själ. I hennes knä föll en röd blomma, på hennes läppar brände en het kyss — luften gick i blodröda vågor
— sedan mindes hon intet mer.
Och hon, som alltid trott sig vara så lugn och kall. Hur han skrattat, när hon sagt det.
»Kall, du, lilla Irrbloss i din röda klädning och vallmokrans!»
Vallmon — ja, visst, kanske det var opium, giftet, som smugit sig in i hennes blod och satt aet i brand. Eller hvad var det annars? Dansen
— musiken — värmen —
En sakta knackning ljöd på dörren och kom henne att förskräckt spritta till.
»Är det du, Fred?»
I nästa sekund stod hennes man på tröskeln och betraktade henne helt lugnt med pipan mellan läpparne.
>IIar du inte lagt dig ännu, Stella? Klockan är mycket!»
Hon ryckte lätt på axlarne.
»Jag vet det, men jag hade ingen lust.>
Han såg på henne med en lång, forskande blick, hvilken irriterade henne.
»Du kan visst aldrig blifva störd i ditt själslugn, du!» Tonen var kall och gäckande och der» blick, som åtföljde den, sade alltför tydligt:
»Du med dina känslor af is!»
Utan att svara gick han fram till kakelugnen och rörde om i brasan, så att den flammade upp, därefter drog han fram tvenne stolar till elden och satte sig lugnt i den ena.
Hon stod kvar midt på golfvet några ögonblick och betraktade hpnom tigande, därefter gick hon bort till toilettbordet och började kläda af sig. Han satt så att han kunde se hennes ansikte i spegeln, det lyckliga uttrycket i hennes ögon och den höga färgen på hennes kinder.
»Stella, vill du inte komma hit ett ögonblick.»
Hon reste sig lydigt upp och kom fram till honom.
»Har du något särskildt att säga mig?» frågade hon och satte sig i den lediga stolen och lade upp de bara fötterna, instuckna i mjuka små tofflor, på gallret för att värmas. Han tog bort pipan fran munnen och blickade tankfull in i elden.
»Inte precis», kom svaret dröjande.
Hon började otåligt leka med spetsarne kring hals och ärmar på sin peignoir.
»Har du haft roligt?» frågade honnör att något säga.
Han skrattade sakta.
»Roligt? Kära barn, det vet du ju att jag aldrig har roligt på baler.»
»Nej, du är så förskräckligt lugn och stadig. Säg, kan du aldrig känna glädje och lifslust brusa genom dina ådror?»
»Kanske — ibland.»
Äter blef det tyst. Hon satt försjunken i sina egna tankar och han följde noga minspelet i hennes ansikte. Plötsligt reste han sig upp och började gå några slag på golfvet, därefter stannade han på mattan framför elden med händerna på ryggen och sade:
»Den där utländske målaren — du dansade visst rätt mycket med honom — jag för min del tyckte inte om honom.»
Det flammade till i hennes ögon.
»Därför att du aldrig förstår dig på dem, som stå öfver mängden.»
Han satte sig lugnt ned.
»Kanske det. Hvad som emellertid gjorde att jag fick afsmak för honom var några ord jag hörde honom fälla till en vän på italienska. Förmodligen trodde han ej jag förstod —.»
Han gjorde ett litet uppehåll och tillade därefter i lägre ton:
»Det var om en kvinna.»
Hon spratt till och lutade sig fram mot honom.
»Hvad sade han?»
Svaret lät vänta på sig. Slutligen kom det med tonvikt på hvarje stafvelse:
»Den andre hade frågat honom hvad han jagat upp för villebråd i kväll, hvartill han svarade att han hittat på en praktfull fjäril, en riktig »enfant de diable» och hvilken genast fastnat i fällan. Den andre hotade honom skrattande med fingret, hvar-
- 516 -
