Sida 271
EN SLÄDFART.
Skiss af R. T-dh för HVAR 8 DAG.
I—bjällrorna klingade så muntert från den långa
' raden af slädar, som i rask fart foro genom skogen. Det var en frisk, kall, nordisk vinterkväll. Stjärnorna tindrade klart, och snön knastrade under hästarnas hofvar. De långa, hvita näten böljade i mjuka veck, rimfrosten glänste kring de frustande fålarnes nosar, och glada skratt ljödo från de åkande. På bägge sidor om vägen stodo furorna, höga och allvarliga med grenarna nedtyngda af stora snöflak, hvilka här och hvar föllo till marken, upplösande sig i fina, mjuka flingor.
Nästan allt som fanns af ungdom i trakten deltog i slädturen. I somliga åkdon sutto fyra, fem stycken. Från dem hördes emellanåt ljudliga skrattsalvor .framlockade af gladt skämt. Där blott tvenne sutto tillsammans, var stämningen ej så uppsluppet glad, men desto varmare ... Och alla tycktes njuta af den raska färden.
I sista släden, som drogs af en stor, eldig ung-fux, satt en ung, strålande vacker flicka, och bakom henne satt eller till hälften stod en kraftig mansgestalt. Lugnt och säkert skötte handen den istadige springaren, som kastade sig af sprittande lifslust.
Hon var enda dottern till grefven på Högsä-tra. Den som körde för henne var grefvens förvaltare, känd för att vara både duktig och förfaren. Han såg ej illa ut heller. En lång, smärt och likväl axelbred figur, energiska, själfulla anletsdrag, mörka ögon, en något stor, men välformad mun, öfverskuggad af långa, lätt uppvridna mustascher. Ej underligt då, att unga grefvedottern gärna och med ett visst välbehag ibland vände sig upp till sin körsven där bakom.
Samtalet dem emellan gick trögt. Blott ett och annat ord fälldes angående ungfuxen, de andra slädarna eller — väderleken. Hon sade ej mycket, ty hon kände att klyftan mellan henne själf och mannen där bakom var alltför stor för att den skulle tillåta något närmande. Dessutom försjönk hon snart i funderingar, som framlockade ett belåtet småleende på hennes läppar och gaf åt ögat en drömmande glans. Hon drömde sig tillbaka till sommaren, då en kusin, en ung gardeslöjtnant, gästat Högsätra. Innan han for därifrån, hade han i hennes lilla öra hviskat ord, som ännu, återkallade i minnet, kommo hennes hjärta att klappa fortare.
Hade hon blott ej haft förvaltaren bakom sig, skulle nog den lilla biljett, som nu låg gömd i muffen, åter blifvit läst, då säkert för tionde gången. Nu fick hon nöja sig med att i tankarne aterkalla innehållet i kusinens bref.
Men äfven förvaltaren hade hängifvit' sig åt
frubblerier. Hans »föremål» var dock närmare än ennes: det var det vackra, ljuslockiga hufvudet framför honom, som väckt hans intresse; och detta i så hög grad att tömmen stundom slaknade i handen, hvarvid fuxen förvånad kastade på hufvudet och tog ett litet hopp i glädjen öfver den med-gifna friheten. Då såg den unge mannen upp och märkte, att de voro ett godt stycke efter de andra slädarne. Men då hans vackra följeslagarinna ej sagt något därom, brydde han sig ej om att öka farten.
I tre års tid hade han varit hos grefven på Högsätra. Under tiden hade han sett dottern i huset utveckla sig från flicka till en skön, men
stolt ungmö. På samma gång som han märkte, att hon småningom lämnade den förtroliga ställning till honom hon under flickåren intagit, på samma gång ändrades hans forna känslor gentemot henne natur. De hade öfvergått från halft kamratlik vänskap till allt varmare känslor.
Långsamt men obetvingligt hade kärleken flammat upp i hans barm; än förnam han den som rusande njutning, än som svidande smärta; än förenades dessa båda känslor i melankoliskt vemod.
Stundom kunde han hänge sig åt bitter förtviflan, anklagande det vidriga öde, som ställt henne så högt, honom så lågt, att han ej kunde nå henne. Och dock var han så stark, fysiskt och intellektuelt! Men hvad hjälpte honom kraften och intelligensen, när han saknade namn och förmögenhet, I sådana stunder vaknade de mest vansinniga idéer i hans hjärna. Han gjorde upp planen att enlevera henne och förmå henne i hemlighet blifva hans maka. Och dock hade han ej med ord eller gärning förrådt, att han älskade henne så som ingen annan!
Nu, när han hade henne tätt framför sig, så nära att hans hufvud nästan vidrörde hennes, nu vaknade de förr undertryckta känslorna med förnyad kraft inom honom. Bröstet vidgades, hans starka muskler spändes, blicken blef djärfvare och klarare än annars. Han var man och kände hur det sjöd och brände af lifslust inom honom. Och framför sig hade han henne, för hvars fötter han ville lägga allt hvad han ägde af kraft och mod.
Känslorna öfvermannade honom och hindrade hjärnan att tänka klart; doften från hennes hår berusade honom.
Tömmarne lågo slaka i handen, som han hvilade mot slädens ryggstöd.
Hans pulsar brände, all besinning öfvergaf honom. Hufvudet böjdes framåt, och innan hon hunnit förhindra det, hade han upprepade gånger tryckt sina läppar mot hennes kind.
Måhända ingingo manliga smekningar i den unga damens drömmerier, men i så fall gåfvos de af en ståtlig löjtnant, ej af en som hörde till hennes faders underlydande.
Hennes anlete betäcktes af harmens rodnad, med en vredgad gest stötte hon honom bort, hvarvid den lilla, handskbeklädda handen råkade trassla in sig i en af tömmarne. Hon ryckte till för att komma lös, med den påföljd att hästen skrämdes och hade rusat i diket med släde och allt, om ej den starke körsvennen lyckats i tid häjda honom. Visserligen undveks kullkörningen, men ungfuxen satte likväl i väg i galopp, som alltmera närmade sig skenande. Förvaltaren hade all möda att lugna honom. Härigenom hindrades han att framstamma en förklaring, och när han återvunnit herraväldet öfver rösten, hade de redan upphunnit de andra slädarna. De möttes af skämtsamma frågor angående orsaken till att de blifvit på »efterkälken». En och annan oskyldig pik hördes äfven, hvilken under vanliga omständigheter ej skulle tagits annat än som ofarligt skämt, men under nuvarande omständigheter gjorde anmärkningarna den pinsamma situationen mellan de två om möjligt ännu obehagligare.
Han förmådde ej svara dem, men som fulländad världsdam anslog hon en skämtande ton
— 260 —
