Sida 660
HVAR S DAG
HENRIK IBSEN HEMMA HOS SIG.
Korrespondens till HVAR 8 DAG från ANNIE WALL.
Det har under de senaste veckonia, i all synnerhet i den kontinentala prässen, varit synliga en del högst oroväckande rykten om den store norske diktarens hälsotillstånd, hvilka dock dessbättre så till vida ■dementerats af de norska tidningarne, att de väl medgifva, det Ibsens hälsa varit något an-.gripcn, men dock ingalunda till den grad att några som hälst omedelbara farhågor behöfva hysas.
Härutinnan instämmer äfven vår norska korrespondent, som bl. a. skrifver:
Genast vid mitt inträde i rummet — läsrummet å Grand. i början at juni — märkte jag, att den stora •ekstolen framme vid venstra fönstret, hvilken alltid står reserverad för Ibsen, blifvit undanflyttad. Den store norske skalden är sjuk och förmår icke längre begifva sig ned till sitt V ära Grand. Aten så sjuk är dock icke den gamle diktaren, att han •ej kan vistas uppe och titi och med företaga promenader i vagn; han är blott af sin läkare ålagd absolut ro och stilihet och — det finner man ju icke alltid i ett hotelläsrum.
Emellertid saknar man mycket den kända gestalten borta vid fönstret, ty de dagar kunde visst lätt räknas, då Ibsen
Det senaste porträttet.
försummade att besöka Grand. Mellan tolf och ett fanns han alltid på sin plats. Rak och prydlig, alltid iförd svart, igenknäppt redingute och hvit halsduk, satt han där i den stora stolen och läste ifrigt i tidningarne.
Men för hvarje gång dörren öppnade», och en ny person steg In i rummet, blickade han upp från bladet och sände den inträdande en pröfvande blick ur sina skarpa ögon. Han hade därvid en alldeles särskild, för honom karakteristisk rörelse på hufvudet. Ibland kunde det hända, att ett igenkännande leende gled öfver de något buttert hopknipna läpparna och att han gaf en vink åt den nykomne att närma sig. Samtalet varade dock sällan länge, ty Ibsen tycktes alltid ifrig att återvända till sina tidningar. På detta sätt gaf fursten t »asmdcns rigc. ofta audienser i Grand Hulels Itrseværets
Ibsen läste sina tidningar mycket grundligt: det kunde jag förstå där-utaf, att han så länge behöll dein, innan han tog en ny. Han skred då långsamt och värdigt fram till bordet, sökte icke länge, samt grep strai och utan tvekan den tidning, han önskade.
Flera gånger har jag varit vittne till, hur den gamle skalden blifvit störd 1 sin läsning på det mest närgångna sätt. Jag minnes bland annat en episod för ett par år sedan. Det var på sommaren och Grand Hotel i Kristiania var följaktligen mycket upptaget af främlingar, hvaribland engelsmännen naturligtvis
Foto. Cotaitz. h mumma.
IBSEN I SITT ARBETSRUM
Foto. Sybltn, Kriatlanla.
