Sida 265
HENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE.
Öfversättning från engelskan för HVAR 8 DAG.
(Foits. fi. n:r 16.)
f Jen lilla flickan satt pa en hög tron och ett ungt fruntimmer höll på att draga af barnet sil-kestrumpoma och byta ut dem mot ylle. Den unga kvinnan gjorde en något tveksam och onådig bugning och van Bibber vände sig i stället till den lilla flickan. Den unga kvinnans ansikte var af det slaget, som var alltför bekant för att vara angenämt.
Han fattade den lilla minstas hand, skakade den högtidligt och sade:
»Mycket angenämt att bli bekant med dig. Kan jag sätta mig här bredvid dig eller regerar du ensam?»
»la, frun — ja, herrn», svarade den lilla.
Van Bibber kraflade sig upp på tronen och satte sig bredvid flickan, hvarpå han tog blomman ur sitt knapphål och gaf henne den.
>Nå», skyndade garderobieren att infalla, »hvad säger du till herrn?»
»Tack herrn», stammade flickan.
»Hon är inte mycket van vid herrsällskap», förklarade fruntimret, som höll på att draga af henne strumporna.
»Jag förstår», sade van Bibber.
Han visste inte riktigt, hvad han sedan skulle säga. Och ändå ville han tala mycket med barnet, men för honom föll det sig svårare än att tala med unga damer i allmänhet. Det låg en docka på en låda bredvid dem, han tog upp den och betraktade den kritiskt.
»Är det din docka?» frågade han.
»Nej», svarade Madeline och pekade på ett af barnen, som var mycket längre än hon själf, »dä' den där lilla flickans. Min docka hon ä' död».
»Kära du!» sade van Bibber. Han antecknade i sitt minne att han skulle skaffa en lefvande dagen därpå och sade sedan: »Det var mycket ledsamt. Men döda dockor kunna få lif igen.»
Den lilla flickan såg upp på honom och betraktade honom med en skarp kritisk min. Därpå log hon så, att groparne kommo fram, som om hon velat säga, att hön förstod honom och gillade honom fullkomligt. Van Bibber svarade på detta teckenspråk med att taga Madelines hand i sin och fråga henne hvad hon skulle tycka om att vara en stor skådespelerska och huru snart hon skulle börja rasa därför att »den där fotografen» inte skickat prof-korten. Den unga kvinnan förstod detta och bevärdigade van Bibber ett leende, men Madeline gjorde en mycket artig och sömnig gäspning och slöt ögonen.
Van Bibber flyttade sig närmare henne och hon lutade sig mot honom, tills hennes bara axel rörde vid hans arm, och under det att man knäppte hennes små skor lät hon sitt lockiga hufvud sjunka ner på hans armbåge och hvila där.
»Se där bara», sade garderobieren, när hon fick syn på barnet med de slutna ögonen, >se bara på de andra små älsklingarna, som alla äro så uppe i det så att de inte kunna stå stilla tills de få sina hattar på sig, och där sitter hon så oberörd som hälst och det sedan hon till på köpet gjort pjesens lycka.»
»Hon är inte van vid det, förstår herrn», sade den unga kvinnan i docerande ton. »Hon vet inte hvad det vill säga, det är bara som en lek för henne.»
De sista orden yttrade hon med en frågande blick på van Bibber, i hvilken hon fortfarande miss-
— 254 —
tänkte en förklädd utskickad från »Sällskapet för öm och sedlig modersvård». Van Bibber bara nickade och svarade ingenting. Han såg i andanom framför sig hvad framtiden skulle bära i sitt sköte för den lilla förtröstansfulla varelsen vid hans sida, och all den onda världserfarenhet och alla frestelser, som skulle utplåna skönheten i hennes ljufva ansikte med dess fina och oskuldsfulla drag.
Därute kunde hon höra sin vän Lester framslunga refrängen i sin nya kuplett för dagen. Applåderna trängde in genom kulisserna och den öppna dörren, visserligen dämpade men tillräckligt bullrande.
»Äro hennes föräldrar vid teatern?» frågade van Bibber. Han talade sakta, inte så mycket för att ej störa barnet som för att det inte skulle förstå hvad han sade.
»Ja,» svarade kvinnan kort och böjde sig ned för att släta ut barnets kostym öfver dess knän.
Van Bibber klappade den lilla flickan på hufvudet och fann att hon somnat, hvarför han lät handen hvila där med lockarne mellan fingrarne. »Är ni — är ni hennes mor?» frågade han henne med en lätt böjning på hufvudet. Han var fullkomligt öfvertygad om att hon inte var det. Åtminstone hoppades han det.
Kvinnan skakade på hufvudet. »Nej», sade
hon.
»Hvem är hennes mor?»
Kvinnan såg på det sofvande barnet och gaf honom därpå en nästan utmanande blick. »Ida Clare var hennes mor», svarade hon.
Van Bibber drog sin skyddande hand ifrån barnet så plötsligt, som om han hade brännt sig, och så häftigt att hon vaknade och lyfte sina ögon och betraktade honom frågande. Han såg på henne tillbaka med en blick fylld af deltagande och det djupaste medlidande. Därpå böjde han sig ner och drog henne mot sig mycket ömt, lade hennes hufvud tillbaka på sin arm och betraktade henne tyst under det hon log sömnigt och somnade in igen.
»Och hvem tager vara på henne nu?» frågade
han.
Kvinnan rätade upp sig med en tydlig rörelse af lättnad. Hon förstod nu att den främmande kände till barnets härkomst och dess historia. »Det gör jag», svarade hon. »Efter skilsmässan flyttade Ida till mig», sade hon, nu i mera frimodig ton. »Vi voro kamrater i sällskap när hon gjorde »Aladdin»; när jag lämnade scenen och började inackordering för skadespelare så kom hon till mig. Hon bodde hos oss ett år, tills hon dog och förordnade mig till barnets fostermor. Jag uppfostrar barn för scenen, som ni vet, jag och min syster Ada Dyer; henne har ni väl hört talas om, förmodar jag. Vi få betalt för henne, men det är inte mycket och jag väntar att få tillbaka hvad jag lagt ut för henne af hvad hon förtjänar på scenen. Två af de andra barnen äro mina myndlingar, men de kunna inte nämnas samtidigt med Madie. Hon dansar och sjunger bättre än någon af dem. Hade det inte varit för »Sällskapet för öm och sedlig modersvård,» så skulle hon ha varit vid teatern för två år sedan. Hon är storartad, inte sannt? Hon kommer att bli lika bra som hennes mor var.»
Van Bibber ryckte till och ville tydligen säga någonting, men nöjde sig med en hostning. »Och
