Sida 218
VÄRFNINGEN.
EN JULHISTORIA.
AI RICHARD HARD1NC DAVIS. Fört. till .Framgång.. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Unge löjtnant Claflin lämnade varfvet vid Brooklyn tidigt på morgonen och anlände till värfningskontoret klockan 10. Det var julafton, och tillochmed Bowery, »tjufvarres aveny», hade påtagit sig högtidens sinnebüder och stämning. Den unge officern log ett bittert leende när han såg en »väderbiten» krogvärd leda uppsättandet af grönt och kors öfver dörren till sitt palats och befalla uppassaren att arrangera de röda bären, så att de skulle »ta sig ut» något.
De billiga logihusen hade sträckt det gröna öfver sina upplysta dörrposter och tillochmed på North Street hade kineserna hängt upp gullander af evergreen öfver dörrarne till j isshuset och spelhålan näst intill. Och lösdrifvarne och de tvifvelaktigt existenserna hade något upplif-vadt och förväntansfullt i blicken, som om någonting visst skulle vara i faggorna.
Löjtnant Claflin nickade åt korpral Goddard vid dörren till värfningskontoret och kom denne veteran att hålla sin behandskade hand vid mössan längre än reglementet fordrade därför att han sade »Jag önskar en god jul», när han sprang upp för trapporna.
Värfningsbyrån var en tom och ödslig lokal, från hvilken utsikten icke var vidare upplif-vande. Anblicken af den tjocka, svartögda judinnan framför pantlånekontoret midt emot, hvilken i korpral Goddards ögon var en nöjsam syn, hade ingenting tilldragande för den unge olficern en trappa upp. Han tände en cigarr, satte sig ner att skiifva bref om allt annat än officiella ärenden och glömde alldeles rekryteringen. Han skulle ha permission på juldagen och ehuru de andra bannat honom för det han öfvergaf kamraterna den dagen, hade de förlåtit honom, när han förklarade, att han skulle tillbringa den hemma hos sina anhöriga. De andra hade Sfna hem så långt borta som San Francisco och så långt inne i landet som Milwaukee och för somliga var det stora pansaifartyget hemmet. Men Glaf-lins föräldrar bodde uppe i Connecticut och han kunde komma dit på några timmar. För detta glömde han nu den trista värfningsbyrån med dess reglemente och kolorerade uniformsbilder, modeller af gamla krigsfartyg och tennlådor med officiella dokument, som skulle fvllas i och skickas till »Statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet».
Korpral Goddard bytte om fot där nere på trappan och gned sakta sina handskklädda händer mot hvarandra för att hålla dem varma. Han hade att intaga ställning, hvilket nog var honom lätt, och besvara frågor och förmå tvekande sinnen att gå in i marinens led
En drucken karl stirrade på de färglagda bilderna af amerikanska infanteri-, kavalleri- och marinuniformer, hvilka hängde framför dörren. Han satte ett ostadigt finger på kavalleristen och snde att han skulle vilja bli en sådan. Korpral Goddard befallde honom i sträng ton att gå sin väg och nyktra till och lägga sex tum till sin längd innan han kunde tänka på något sådant.
Därpå gjorde ett par pojkar från landet en del frågor om tjänsten men försvunno mycket hastigt, när de fingo höra, att de måste stanna i tjänsten åtminstone tre år. Många flere stannade framför de lifliga bilderna, med beundran stirrande på korpral Goddards blanka messingsknappar och rödbruna ansiktsfärg, hvilken de oskuldsfullt an-
sågo vara verkan af solens brännande strålar under långa besvärliga marscher. Men ingen kom för att erbjuda sin tjänst på allvar. Klockan i gick löjtnant Claflin ned till lunch och kom tillbaka ännu mer belåten och i ökad julstämning samt tände en cigarr till.
Just som han bekvämt slagit sig ned, fick han höra korpral Goddards tramp i trapporna och mindre bestämda steg Dakom honom. Han kastade ned fötterna från den andra stolskarmen och tog upp en penna.
Korpral Goddard hälsade vid dörren och introducerade med en handiörelse den senaste appli-kanten för inträde i Onkel Sams tjänst. Denne var lika ung som löjtnant Claflin men smutsig och orakad och hans ögon lågo insjunkna i sina hålor och hans fingrar knöto sig nervöst vid sidan. Löjtnanten hade sett många applikanter i detta stadium. Han kallade det samvetskv alsstadiet — och var van vid det.
»Namn?» frågade löjtnanten, i det han lade upp ett tryckt ark papper framför sig
Den sökande tvekade, men svarade så: »Walker — John Walker.» Löjtnanten observerade dröjsmålet, »men», anmärkte han för sig själf: »det lör inte mig» samt tillade högt »Nationalitet» och skref United States, innan den ti lfrågade hunnit svara.
Applikanten sade att ban var ogift, tjugotre år gammal och född i New York City. Tillochmed korpral Goddard visste att detta sista ej var fallet, men det rör le ej häller honom. Han placerade applikanten mot väggen under längdmåttstocken.
Därpå mätte och vägde han den sökande, profvade hans synförmåga med tryckta bokstäfver och f.irgade garnstumpar. Det kom en stor mängd värfningslystna och en del blefvo antagna, men ingen var lik just denne. Löjtnant Claflin tyckte att korpral Goddard var en smula för giof i sitt sätt att behandla applikanten och för befallande i sina fiågor. Den unge officern märkte att en rod nad öf ver for applikan tens bleka ansikte och att han bet sig i läppen, när korpralen nästan skuffadehonom mot vågen, som om han transporterat en tunna mjöl.
»Ni dugtr», sade löjtnant Claflin tittande på papperet. »Ert genomsnitt är mj'cket bra. Allt hvad ni har att göra är att underteckna detta och sedan är det öfver.» Men han lämnade icke papperet ifrån sig som han skulle ha gjort om han velat ha underskriften. Inte gjorde häller applikanten någon rörelse för att skrifva på.
»Sedan ni skrifvit under detta», sade den unge officern med blicken fäst på papperet fiamför sig, »så är ni i tjänst hos Förenta Staterna. Ni får sitta i det andra rummet tills byrån stänges i dag och sedan blir ni förd till örlogsvarfvet och klädd i uniform och i tre års tid från detta ögonblick kommer ni att bära ett nummer, samma nummer som ert gevär. Ni och geväret äro håda statens egendom. Ni skall rensa och ladda geväret och använda det om Gud någonsin ger oss tillfälle, och staten skall föda er och hålla er snygg och hjälpa er att slåss.>
Löjtnanten såg upp på korpralen och sade »Ni kan gå, Goddard»; korpralen gjorde helt om och gick undrande ned för trapporna.
»Ni kan komma att tillbringa de tre åren», fortsatte officern, alltjämt utan att se på applikanten, »hvilka äro de bästa åren i en ung mans lif, på sjön och besöka utländska hamnar, eller ni kan komma att använda dem till att mar-
— 207 —
