Sida 287
HANDKAMERAN.
För HVAR 8 DAG af E. B.
Man hade samlat sig i officerarnes klubbrum och efter en splendid supé afhandlat frågor af hvarjehanda slag. Den ena historien aflöste den andra och ljudliga skrattsalfvor tillkännagåfvo, att de vederbörligen senterades. Det var mest galanta äfventyr som framdrogos, episoder ur de närvarandes lif, tilldragelser hvilkas vikt och humor man aldrig fattat förr än just nu, då en viss uppspelt stämning gaf färg åt deras matta innehåll. Det ena ordet gaf det andra, ett uppslag drog ett annat med sig, och om man varit mer observativ, skulle man nog ha förvånat sig öfver, hur himmelsvidt uppränningen till något samtalsämne skiljde sig från det, som man efter en stund diskuterade. Sålunda hade man vid ett tillfälle utgått från »kvinnans nycker», och det dröjde ej länge,' innan man helt ifrigt afhandlade möjligheten af ett gudomligt ingripande i den mänskliga tillvaron.
Mycken klarhet blef just ej vunnen, men om något, tycktes dock majoritetens uppfattning luta åt ett absolut förnekande af hvarje högre försyn. Man blef allt hetare å ömse sidor och diskussionen var på väg att urarta från ett intressant samtalsämne, till ett helt allvarligt tvistefrö, då plötsligt ett skarpt klingande hördes, som för ett ögonblick bragte alla till tystnad. Det var löjtnant Bob Kruse, som knackat i glaset och med allas blickar riktade mot sig reste han sig upp och började i en till hälften allvarsam, till hälften skämtsam ton:
»Mina herrar, Ni torde ursäkta mig om jag för en stund tar Eder uppmärksamhet i anspråk. Det ämne, vi nu afhandla är af så svårlöst natur att någon absolut enighet väl svårligen kan uppnås. Det är ej heller min afsikt att vidare diskutera detsamma, men jag vill tillåta mig, att för dem af mina herrar bekanta, som sätta en ära i förnekandet af allt, som faller utom den hvardagliga slentrianen, berätta en historia till den kraft och verkan den hafva kan. Med herrarnes tillåtelse börjar jag således.
Strax efter det jag tagit min studentexamen afreste jag till Amerika i afsikt att där utbilda mig inom det fack, som jag genom min fars affärsverksamhet kommit att omfatta. Hur denna min plan omintetgjordes och af hvad anledning jag kom in på den militära banan hör ju ej hit. AHt-nog, jag inskrefs i Förenta Staternas armé, och där lärde jag känna den man, kring hvilken händelsen i min historia spinner sig. Hans namn, James Hawes. Hvad som kom oss att knyta en så fast vänskapsförbindelse vet jag ej, om icke det berodde på den fullständiga kontrasten i våra lynnen. Jag var, liksom nu, en lugn, sansad karl, trögbock tror jag man kallar mig, då däremot han var eld och lågor — visst icke benägen att i hvar minut tillgripa revolvern eller knytnäfvarne, men städse redo att höja en protest mot hvarje kränkning af det, han ansåg rätt och hederligt. Han var också allmänt omtyckt inom kåren, och det fanns få människor, som jag ansåg så fria från fiender som han. Döm aå om min förvåning, mina herrar, när underrättelsen om hans själfmord når mig. Jag förbigår nu de närmare detaljerna vid tilldragelsen, äfvensom de rykten hvilka med anledning af den voro i svang, men jag skall återkomma blott jag hunnit presentera en annan af mina bekantskaper från denna tid, en man, som föröfrigt genom sina utomordentliga gåfvor ej
allenast tillvunnit sig min vänskap utan äfven min beundran. Hans namn var Mac Crooly, en irländare. Genom arf i goda ekonomiska omständigheter, hade han nu för roskull och kanske på grund af sina utpräglade anlag slutit sig till detektiva poliskåren och fastän att han mindre ofta trädde i aktiv tjänstgöring torde få af Newyorks polismän, ha varit så fruktade som han.
Liksom jag var denne Mac Crooly bekant med Hawes och jag väntade med säkerhet att han af intresse för den döde skulle sprida ett välbehöfligt ljus öfver den sorgliga tilldragelsen. Men veckor och månader förgingo utan att något af vikt förspordes och för min del började jag anse att »affären» aldrig skulle blifva utredd. Så förgick ännu en tid och dagen för min afresa till Sverige närmade sig alltmer. Jag ville dessförinnan gärna ha en afskedsfäst för vänner och bekanta och det var helt naturligt att Mac Crooly var att räkna bland dem.
På utsatt dag infann sig sällskapet, och »slumpen», kalla det gärna så, ville att jag för polismannen kom att visa några gamla fotografier, som Hawes tagit. Denne hade nämligen ifrigt intresserat sig för denna sport och äfven invigt mig i konsten. Jag hade helt egenmäktigt vid hans frånfälle lagt beslag på hans kamera, och de vyer som jag nu visade för Mac Crooly voro de, som apparaten innehöll, då jag öfvertog densamma. De voro ej märkvärdiga om jag undantager ett, som städse varit föremål för mina lifligaste och, som jag tyckte, skarpsinniga funderingar. Det föreställde nedre delen af en arm, således handen och ett stycke af underarmen. Bakgrunden utgjordes af en sänggafvel, som starkt aftecknade sig mot rummets tapeter. Invid väggen låg en illa tilltrampad hatt och som det märkligaste af allt syntes mig en hårtofs, som alldeles fristående kommit att placera sig rakt under handen. Efter mogen öfverläggning kom jag till den slutsatsen, att kameran genom någon tillfällighet kommit att »gå af» och sålunda helt oafsiktligt fått bevara dessa osammanhängande detaljer. Jag bör ock nämna, att denna plåt var den sista, som kommit till användning under Hawes lifstid. Då Mac Crooly fick se kortet syntes han djupt intresserad och en lång stund stod han orörlig med ett underligt, begrundande uttryck i sitt markerade ansikte.
»Bob», sade han slutligen, »skänk mig detta. Jag vill ej just nu söka utreda hvilka tankekombinationer det åstadkommer hos mig, men jag tror mig kunna säga så pass mycket med stöd af detsamma, att vår stackars vän James Hawes aldrig begått själfmord».
»Hvad i himlens namn säger du», nästan hviskade jag, »icke begått själfmord? Han skulle således ha blifvit! —
Jag vågade knappt utfylla meningen, men Mac Crooly fortsatte: »mördad! Ja! — Omedelbart efter det jag blifvit underrättad om hans död infann jag mig i hans rum och genom den taktiska metod, som jag alltid använder blef det mig snart klart att själfmord ej förelåg. Men därifrån och till bevis, som kunde fälla någon var ett godt stycke väg och jag lät därför de öfriga polismännen leda undersökningen efter eget omdöme.
Vårt samtal afbröts tyvärr af nyanländande gäster och jag blef ej under hela kvällens lopp
— 276 —
