Sida 282
HENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE
den saken ännu. Det är emellertid hvad jag tänker göra», sade den unge mannen förtröstansfullt och liksom talande för sig själf. »Lester skall nog släppa henne fri om jag ber honom om det. Det är nog, som ni säger, ett experiment, men jag ämnar löpa risken».
Han gick skyndsamt mot dörren och försvann i tamburen. Om ett ögonblick kom han tillbaka, ttötte upp dörren och höll upp barnet i sina armar.
»Här är hon», sade han lugnt. Han icke ens såg på fadern, utan stod med det sofvande barnet på sin venstra arm och betraktade den lilla ömt. »Här är hon», upprepade han, »detta är ert barn->.
Det låg någonting kallt och belåtet i van Bibbers tonfall och sätt, någonting som fullkomligt placerade fadern utom saken.
»Hon behöfver en smula mat», fortsatte van Bibber i munter ton. »Jag förmodar att de inte behandlat henne för väl. Hon är tunn och mager och ser så uttröttad ut.» Hon drog upp den lösa ärmen på hennes tröja och höll upp den bara armen mot ljuset. »Den är mycket klen», sade ban, »och om det inte vore för sminket», fortsatte han utan förbarmande, »så kunde vi se hur djupt insjunkna hennes ögon äro. Den där röda fläcken på hennes kind», sade han i allvarlig ton, »visar hvar Mary Vane kysste henne i kväll och Jen här hvar Alma Stanley kysste henne och den Jär flickan Lee. Ni har hört talas om dem, kanske? De »köla aldrig kyssa henne mer. Hon skall växa upp till en ljuf och fin, skön kvinna — inte sannt?» sade han och lyfte upp den lilla, tills hennes ansikte vidrörde hans, och med blicken alltjämt vänd från den äldres ansikte. »Hon liknar ej mycket sin mor», sade han, »hon har sin fars blonda hår och raka näsa och fint skurna läppar och haka. Hon är mycket lik sin far. Det är synd», tillade
han häftigt, »att hon skall växa upp' utan att känna honom eller veta hvem han är — eller var, i fall han skulle dö. Hon skall aldrig få tala med honom eller se honom eller trycka hans hand. Hon kan komma att gå förbi honom en vacker dag på gatan utan att känna honom och han skall inte känna henne, men hon skall komma att hålla mycket af och visa sig tacksam mot de enkla och godhjärtade gamla, som tagit vård om henne när hon var en liten flicka».
Barnet på hans arm rörde sig, genomfors af en lätt darrning och vaknade. De två männen betraktade henne under djup tystnad med tillbakahållen andedrägt. Hon lyfte hufvudet och såg sig tveksamt omkring i det obekanta rummet. Därpå vände hon sig mot det håll där fadern stod, men hennes blick gled hastigt förbi honom; så såg hon upp i van Bibbers ansikte och kände igen honom. Med ett stilla, sömnigt leende och en suck af belåtenhet och förtroende slog hon armen hårdare om halsen på honom och lät hufvudet falla tillbaka mot hans bröst.
Fadern tog ett språng framåt med ett stönande af smärta. »Gif henne åt mig», sade han högst upprörd och ryckte henne ur van Bibbers armar. »Det är mitt barn, gif henne åt mig!»
Van Bibber stängde sakta dörren efter sig och tog tre steg i sänder ned för trapporna.
Och en timme senare, när den engelske betjänten kom till sin herres dörr, fann han honom ännu vaken, sittande i mörkret vid öppna fönstret. Han höll något i famnen och såg ut öfver den sofvande staden.
»James», sade han, »du kan bädda åt mig här på soffan i kväll. Miss Caruthers, min dotter, skall sofva i mitt rum i natt.»
VÅR NÄSTE NORDPOLSFARARE.
»'J^ill nordpolen, marsch!» — så lyder NewyorkmillionärenZieg-lers uppdrag till den bekante ark-tiske resanden Evelyn B. Baldwin. Och för att sätta mr Baldwin å sin sida i stånd att lyda uppmaningen, har den tyskfödde rike amerikanaren ställt sin späckade börs till Bald-wins förfogande, kosta hvad det vill.
Försöken att nå denna mystiska punkt, nordpolen, har redan kokostat många människolif, men intet tyckes verka afskräckande. Tvärtom förnyas med hvarje år försöken med oförtruten lust. Det mod som kräfves härtill är något vida större än det som t. ex. eldar soldaten i striden. Krigaren smittas af medstridandes hänförelse, sporras af musiken och eggas af det eldiga
Amerikanaren EVELYN B. BALDWIN.
skådespelet. Men den ensamme vandraren bland polarnattens mörker och hemska faror har endast sig själf och någon följeslagare att lita till. Han drifves af en okuflig viljekraft, ett dödsförakt och ett mål, hvars uppnående många i vår krassa tid anse af föga betydelse, men hvars idealitet är af stort värde.
Hvad mr Baldwin beträffar har ban, som bekant, deltagit i flere forskningsfärder, senast år 1898, då han vid Franz Josephs land som deltagare i Wellmann-expeditionen forskade efter Andree. Äfven detta skall nu vara ett af ändamålen med den färd mot polen, som denne energiske yankee anträder nästa juli månad.
- 271 —
