Sida 358
EN LANDTLIG OTHELLO.
Ur lifvet. För HVAR 8 DAG af C. C.
Ja, inte var han svart inte — snarare alltför ljus:
en mager, senig gestalt med slätrakadt ansikte och små, vattenblå ögon. Det minst lidelsefulla utseende man kunde 'änka sig. Skogviktare på ett större gods och ogift. Hade förr v..iit kopparslagare, men fann det mera fria lifvet i skog och mark trefligare. Hans bostad var ju äfven ganska idyllisk: bakom det nätta, hvita boningshuset reste sig skogklädda höjder; fram tör den med vildvin öfvervuxna verandan utbredde sig en öppen, kuperad mark — åkerfält, omväxlaide med små, björkbevuxna kullar — ända fram till herrgårdens lönnallé. Men — bostaden var tom!
Dock glunkades det om, att han friade till en mycket ung och,mycket vacker flicka på ett af de större skattetorpen. Hennes föräldrar hade med glädje gifvit sitt samtycke och uppmuntrade honom på alla vis och sätt. Britta var mera passiv och mycket kokett, så att hon snart framkallade åtskilliga våldsamma scener, därvid det visade sig hvilka brinnande lidelser slumrade inom »Agusts» Sjöbergs intetsägande yta. Men denna lek roade den lättsinniga flickan, hvilken det ej kunde falla in, att hon ju ej skulle få fästmannen god igen. Hon låtsade ibland hvarken se eller höra honom, oc!i på samma gång vara särdeles intresserad för en annan. Det ha le redan kommit så långt, att vid en slåtter, då Sjöberg gick med och slog, medan Britta räfsade, flög han på en af herrgardsdrän-
farne med knif, emedan denne lagat räfsan åt enne. Rättaren och ett par andra lyckades dock den gången skilja de stridande åt, innan någondera blef sårad.
Slutligen kom det till ett sförre uppträde hemma hos Britta, då fästmannen begärde bestämdt besked på antingen—eller och att bröllopsdagen skulle utsättas. Men Britta gled undan som vanligt, hetsande upp honom genom att ömsevis draga honom till sig och stöta bort honom, till dess hans små, ljusa ögon gnistrade och han slog igen dörren efter
sig med en grof svordom: »---blir du ej min,
så skall du ej heller bli någon annans!»
Så ha ju många andra förtviflade älskare i alla tider sagt — fast det yttrandet gått samma väg som alla andra förflugna ord — så att den goda nattsömnen på Österbo blaf ingalunda störd däraf.
Tidigt morgonen därpå — en strålande, fager sommarmorgon, m°d gnistrande daggdroppar i gräset och luften mättad af doften från det nyslagna höet — en sann naturens högtidsdag — gick Britta med lätta steg, sjungande och svängande sin bytta, nedåt hagen för att mjölka. I samma stund hon lade handen på grinden för att öppna den, small ett skott i hennes omedelbara närhet, följdt af ett brakande ljud! Hon spratt till och såg sig om utan att upptäcka någon människa. Men genom den halföppna dörren till ett närbeläget pörte framtit-tade en bössmynning, och en blåaktig rök ringlade sig upp i den klara luften, hvarjämte en liten stege, som stått upprest mot pörtväggen, rasat ned.
Att släppa byttan och ru.sa hemåt för att till-
kalla hjälp var ett ögonblicks verk för Britta. Far och bröder kommo genast ned till pörtet beväpnade med hötjugor — men det var tomt! Dock — i den nedfallna stegen satt en kula af det slag, som användes vid älgskytte; stegen hade således räddat flickans lif. På tröskeln låg en fotografi af Britta, som hon i ett medgörligt ögonblick skänkt sin friare. Nu visste man besked, och de ursinniga karlarne började ifrigt söka.
De spårade den tilltänkte mördaren genom ett oskuret råggärde och öfver en potatisåker upp till landsvägen, men där var det slut. I sitt hem hade han ej varit sedan föregående kväll, då han tittat in ett ögonblick för att hämta bössan.
Husbonden underrättades och länsmannen tillkallades, men först efter tre dygn greps den olycklige, halft försmäktad af hunger och förtviflan. E
