Sida 262
DET GAMLA BERGEN.
För HVAR 8 DAG af Annie Wall.
utid och framtid ha på ett ^ ganska egendomligt sätt blandat sig med hvarandra i de sju bergenas stad. Att den gamla f. d. hansestaden ännu bibehållit så stor ålderdomlig prägel har den väl sitt tämligen isolerade läge att tacka. För arkeologen bör det ännu finnas mycket att studera och taga vara på i Bergen, men äfven den intresserade turisten lär icke oberörd gå förbi de gamla minnesmärkena här, hvilka vittna om en åldrig kultur.
Jag inbjuder den ärade läsaren till en kort vandring genom staden, hvarunder vi skola uppehålla oss vid de förnämsta äldsta byggnaderna.
Vi göra början med rådhuset. Omgifvet af modärna hus ligger der där så tryggt med sina spetsiga gaflar och sin bastanta byggnadsstil från 1400-talet. Det tyckes vilja säga: »Mig rubbar ni icke så lätt, jag har trotsat sekler, mina murar äro fasta.» Men man funderar just på att bygga om det, och det vore nästan en vandalism. En gång i början af 1500-talet besökte Kristian II Bergen. Borgarne hedrade monarken med en lysande bal, hvilken gafs just i rådhuset och där sag då kung Kristian för första gången den fagra Dyveke och trådde dansen med henne.
Ifrån rådhuset vandra vi till Kalfaret, stadens villakvarter, och kasta i förbifarten en blick på den åldriga domkyrkan, på kvars gråa murar man ser
STADSPORTEN.
RÅDHUSET.
Där Kristian II vid en bal första gången såg den sköna Dyveke.
en svart rund fläck. Träder man närmare, märker man att fläcken är en kanonkula, ett minne af en drabbning mellan en ostindisk handelsflotta och en engelsk eskader ute på Bergens redd. Striden stod 1665 och stadens fästningsverk tvingades att deltaga.
Men nu äro vi framme vid stadsporten, en intressant kvarlefva från 1600-talet, enligt hvad en inskription ofvanför hvalfvet tillkännagifver. Den imposanta porten står som en skyltvakt och en entré till det pittoreska och vackra villakvarteret. Ej långt från stadsporten hvilar på en af de äldre kyrkogårdarne Ole Bull under sin mäktiga bronsurna.
Genom en liten smal gata med små lustiga spetsgaflade hus — det är isynnerhet tre i rad, hvilka tyckas hålla hvarandra 1 handen som pep-parkaksfigurer — hvilka te sig särdeles muntrande, gå vi ned till Fisktorget med dess lifliga köpslående fiskare och madamer och fortsätta till Tyska Bryggan.
Och nu stå vi framför något af det egendomligaste och märkvärdigaste Bergen har att bjuda på. Den tyska bryggan eller »det tyske kontor» existerade redan under medeltiden, då Hansan residerade här nästan oinskränkt, men nedbrann 1702. Dock nybyggdes den strax därefter i fullständigt samma stil som den haft förut.
De smala husen, hvilka alla vända sina spetsiga gaflar mot fjorden se precis ut som små korthus, uppställda i en lång rad. Och röda tegeltak ha de, hvilka lysa vidt omkring. 1 de trånga, mörka »smugen» på de gamla trätrapporna, hvilka brant föra upp till utskjutande, öfverbyggda altaner, ha de gamle köpmännen vandrat månget brådskande steg. Tv brådska har det alltia rådt å Tyska Bryggan och det gör det äfven ännu i dag, oaktadt den nu sjunger på sista versen och inom kort skall lämna plats för modärna affärslokaler. De gamle köpmännen, säger jag, ha skyndat fram och tillbaka i de skumma »gårdarne», än ha de i sina af oljelampor svagt upplysta magasin pröfvat
— 251 —
