Sida 783
HVAR 8 DAG
oss, trots alla hans små snedsprång och debau-cher . . . Och hvarför? Jo, emedan såväl han som magistern och allt annat i »Gluntarne» är lefvande lif, lefvande svenskt lif, omsatt af en sällsynt fint kännande och genial skalds och musikers fantasi, emedan denne skald och musiker själf bildar en enda, sällsynt homogen och äkta personlighet, som med det borna snillets omedelbarhet och lätthet framtrollar den ena bilden efter den andra, lätt och lekande, som om de vore gjorda för stunden . . .
Gjorda för stunden ? . . . Ja, det voro de ju också, dessa evigt unga sånger. Men icke förty skola de lefva längre än många, för att ej säga de flesta alster, som kanske från början framträdt med större pretentioner, de skola lefva, så länge, som
svensk ungdom samlas till sång och sångarglädje, de skola lefva, emedan de äro den svenska ungdomens egna hjärtetoner!
Thor v. Teüchler.
* * *
Vi återgåfvo nyligen, då den store tondiktaren i maj för sista gängen hyllades i Fyrisstaden hans ungdomsbild, och bringa i dag ytterligare en sådan från år 1851 — alltså från själfva »juvenal-tiden». Äfvenså prydes vår första sida af Gunnar Wennerberg i sitt arbetsrum, en trogen bild af den in i det sista verksamme mannen i hans lifs afton. Till denna bild har HVAR 8 DAG ensam reproduktionsrätt. — Längre fram återfinnes den sista fotografi, som är tagen af Gunnar Wennerberg.
[DEN LILLA FLICKAN MED MILJONERNA.
För HVAR 8 DAG af - st - st —
et var Tarras Ulff, den store Tarras Ulff på Hista och Bälingeholm som hade ordet.
Han hade supit som en rallare efter vanligheten. Hans ansikte var flammande rödt och de glanslöst grå, förtviflade ögonen, hvilka med hvarje år gräfde sig allt djupare in, rörde sig knappast i hufvudet, utan hängde hälst fast vid den fläck, där de händelsevis stannat.
— Kär! skrek han och slog sin stora näfve i bordet, — aldrig har någon varit så kär som jag. Jag var kadett då och en förbåldt grann pojke.
I-Ion var dotter till hufvudstadens ökändaste ockrare. Hon var stolt sam en infantinna och vacker som — ja hur skulle min fula gamla trut kunna berätta om så mycken härlighet--
De bjödo mig ut till deras sommarställe. Jag reste dit, förstås, dumt nog, för resten. Vi spelte krocket tillsammans, vi rodde tillsammans, och med hvarje gången dag satt jag allt värre fast.
— Res, Tarras! sade jag till mig själf hvarje afton, men vid frukosten dagen därpå voro alla föresatser som bortblåsta.
Så — ja det var vid en grind. Vi voro ute och spatserade ensamma. Hon sprang före mig, slank genom grinden, stängde den, stack hufvudet genom spjälorna och gjorde en grimas åt mig.
Jag vet inte, huru det var, men nästa ögonblick hade jag kysst henne. Vi återvände tillbaka arm i arm. Och föräldrarna togo emot oss på trappan med öppna famnen.
Dagen därpå reste jag hem och bekände kort.
Mor min svimmade, och min far vederlade oafbrutet under de trenne dagar permissionen varade, alla mina skäl.
— August Wiléns dotter! Ett sådant parti måste fördärfva hela din framtid. Han är fruktad och föraktad af allt hederligt folk!--
Men trots allt stod jag på mig. Inte radde dottern för faderns skojarstreck. Lefde vi då inte i en tid, då en hvar svarade för sig själf!
Nå, sista dagen jag var hemma, fragar min far, om mitt beslut allt fortfarande stod fast. Hvartill jag jakade.
— Då säljer jag Hista för en spottstyfver jtili min bror och spelar bort pängarna!
— Säljer du Hista?
— Ja, så sant mig Gud hjälpe — nu hör du
det!
Herrarna veta ju alla, huru det känns när joril går bort. Därför fick han då ändtligen mitt löfte att jag skulle göra slut på historien. Och så gjorde
jag-
----Men 0111 far din säljer gårdarna tillf
din farbror, köper jag dem och ger dig dem, försäkrade August Wilén.
— Han säljer dem aldrig åt er, sade jag.
— Ja, men jag har mycket pängar!
— Ja, men ni känner inte Ulffarna.
— Då köper jag en annan gård åt dig. Det finns fullt upp med egendomar.
— Vi förstå icke hvarandra riktigt, sade jag-Märk väl: Sverige är mitt fosterland, därför att Hista. ligger där. Jag är vuxen ur jorden liksom tallarna.
Då sänkte han hufvudet. — —
Nåja, jag förklarade det för henne, så godt jag kunde. Det var i hennes lilla öra jag hviskade de sista hjärteord, som lämnat mina läppar.
Dagen därpå lade de henne till sängs. Det blef hjärnfeber. Jag sporde läkaren, om han kunde göra något. Han skakade pa hufvudet.
Då rann sinnet på mig, och jag sade honom, att om han ej gåfve mig henne åter, så skulle jag ta lifvet af honom.
Han var en gammal man, läkaren. Och han såg på mig med blicken hos den som mycket skådat. Så lade han sin hand på mitt hufvud och sade stilla, mycket stilla och mild som en moder:
— Min stackars, stackars gosse!
Där stodo tårar i hans ögon, och jag föll påi knä och kysste hans hand.
- 772 —
