Sida 528
VALLMO
till han svarade att han kunde vara lugn. Hon Jiörde ej till det slaget, hvilket han ämnade fästa ■bland sina öfriga samlingar. Det var kanske inte så mycket orden som snarare tonen, som var så ringaktande och sårade mig.»
Han tystnade och knackade ut askan mot kakelugnsfrisen.
Hon hade hört på honom utan att afbryta en enda gång, men hennes ansikte hade blifvit dödsblekt och tänderna skallrade mot hvarandra som af frossa.
Plötsligt slog hon båda händerna för ansiktet ■och sjönk ned pa mattan vid hans fötter och gömde hufvudet i hans knä.
»O, Fred, Fred!»
Han for ömt smekande med handen genom hennes rika, utslagna hår.
»Min stackars, lilla hustru», mumlade han med kväfd stämma.
»Fred, jag har något, jag måste tala om för dig.»
»Inte om det smärtar dig, älskling.»
»Men jag måste, jag måste. Det skall lätta anitt samvete.»
»Våra samveten hafva liksom våra passioner ■en benägenhet att öfverväldiga oss», svarade han. »Skall det, som du ämnar säga, nedsätta någon person i mina ögon?»
Hon klängde sig krampaktigt fast vid honom.
»Ja, mig — mig!»
»Låt då bli' att säga det.»
Hon lyfte upp hufvudet och såg på honom.
»Men du gissar det nog?»
Öfver hans manliga drag flög ett uttryck af obeskriflig smärta och det ryckte nervöst kring munnen, då han svarade:
»Kanske vill jag helst slippa gissa.»
»O, Fred!»
Hon lutade pannan mot hans knä och snvf-tade högt, medan han fortsatte att tala i en låg, dämpad ton:
»Det är helt naturligt att vi människor alla söka efter lyckan — hvar och en på sitt sätt, men vi finna den så sällan och hvarför? Jo, emedan vi söka den utom oss i stället för inom oss. Det är inom oss själfva vi skola finna lyckan.»
Hon höjde sitt ansikte mot hans och såg honom länge in i ögonen. Så småningom smälte det uttryck af exalterad spänning bort, som hela kvällen hvilat öfver hennes drag och där kom ett annat af lugn tillförsikt.
När allt kom omkring fanns det något högre att söka i lifvet än njutningen!
sveriges äldste officer.
I vår första årgång, n:r 3, återgåfvo vi porträttet af Sveriges äldste officer i anledning af hans 92-årsdag. Nu ha vi tillfälle meddela en större bild af den raske åldringen.
Den 28 april firade nämligen den i höst 94-ärige kommendören i k. flottans reserv Per Erik v4A/^m/sitt75-årsjubileum som sjöofficer. A., hvilken är född den 27 sept. 1807 i Misterhults socken i Småland, utnämndes nämligen den 28 april för sjuttiofem år sedan af konung Karl XIV Johan till sekundlöjtnant vid k. flottan.
Det tyckes vara anlag för hög ålder i släkten, ty en äldre broder till A., öfverstelöjtnanten och chefen för Smålands
Kommendören P. E. AHLGREN.
infanteribataljon Carl Vilhelm Ahlgren lefde till 84 års ålder.
Kommendör Ahlgren har varit en duktig sjöman, som rest vida kring i verlden. Han har äfven seglat på handelsflottan, på Medelhafvet samt till Nordamerika och Vestindien i många års tid.
Hans sista sjökom-mendering inträffade 1858, då han tjänstgjorde som chef och eskaderchef å fregatten Eugenie.
Ar 1881 afgick den flitige mannen från sitt sista offentliga uppdrag, ledamotskapet af krigs-hofrätten, som han beklädt sedan 1869. Kommendör Ahlgren är fortfarande vid full vigör q ch gör dagligen långa promenader i det fria.
- 517 -
