Sida 31
HVAR S DAG
Han gjorde några drag med stråken, liksom för att lyssna om det var samma välbekanta klang som förr, och började med vemodig, darrande röst, under det han knäppte på strängarne, att deklamera:
Se träden, som står där dystra, fula,
Svartnade grenar och löf verken gula —
Hösten är kommen. Farväl!
Drömmarne frusit ihjäl!
Lifvet en gång var solsken och ljus —
Här afbröt han sig själf. »Nåja, herre! Det är den gamla historien. Jag kunde naturligtvis icke stanna där i huset för evigt häller och en vacker dag bar det af mot nya öden. Ni undrar hvad hon sade? Ingenting, egentligen. Hon hade aldrig rätt förstått mig och orätt skulle jag göra henne om jag påstod att hon uppmuntrat mig. Vi hade aldrig talat om kärlek, men det föll sig så naturligt för mig att anse henne såsom min tillhörighet. Jag hade intet behof af hennes smekningar, ingen trängtan efter äganderättens privilegier och dock skulle jag skrattat, om någon sagt mig att en annan än jag vore hennes utkorade. Ni tycker det låter romantiskt! Jag var dock icke vansinnig — men jag var idealist, kanske skilnaden är liten. Ett år efter det jag lämnat familjen hörde jag att hon blifvit gift. Då brast det åter något i mig, fast mina pulsar snart slogo lugnt som förr.
Men mörk och töcknig bredde sig en slagskugga öfver mina ljusaste drömmar. Sen bar det utför ideligen. Jag spelade i gårdarne, jag skrattade och sjöng och svirade och drack — — — — Nedåt, alltjämt nedåt. Nu ha alla strängar brustit. Falskt, som mitt eget lif har varit, ljuder allt inom mig. Djäflarne skratta och hälsa mig välkommen. Jag kommer, jag kommer.»
Han reste sig upp, grep sin fiollåda och störtade ut rakt ned mot kajen, som låg utanför mitt fönster. I nästa ögonblick skulle han säkert kasta sig i älfven. Jag måste förhindra detta. Jag rusar efter, hinner honom just vid kanten och — vaknar.
Lampan osade gräsligt. Det var antagligen den som väckt mig, och orsaken till min dröm var den tidningsnotis öfver hvilken jag somnat. »Puckeln död» — bar den som öfverskrift. Jag läste:
»Liket af den här i staden så välkände kringvandrande fiolspelaren »Puckeln» hittades igår vid Majnabben. Att döma af yttre omständigheter tyckes ett själfmord föreligga. Vid anträffandet , hade den döde i ena handen sin fiol med brustna strängar, under det den andra krampaktigt knuten låg tryckt mot bröstet, liksom ville den skydda för väta och förstörelse bilden af det fagra kvinnoansikte den omslöt.»
»Med brustna strängar.» Jag hade innan jag somnade länge tänkt på detta uttryck, och då jag vaknade hade jag en lösning på mina funderingar. Stackars »Puckeln»!
BILDER FRÅN RIKSSKYTTE-TÄFLINGARNE.
Fotografier för HVAR 8 DAG.
RIKSSKYTTETÄFLINGARNES BESTYRELSE:
Hrr Aug. Söderholm, Sala, Gust. Hallgren, löjtnant F. Schartau, generalmajoren frih. Rudbeck, redaktör Willi. Wallquist, Arv. Zedritz, J. E. Ekman, F. W. Hellsten, löjtnant Gösta Drake, kamrer O. G. Svahn, sergeant Karl Westerling.
årets siora [-riksskyttetäf-lingar-] {+riksskyttetäf- lingar+} i Stockholm korades hr G. A. Sjöberg från Stockholm till »liksskyt-tarnes mästerskytt» för uppnådda 280 points.
Hr S. är född 1865 och liar sedan 1885 anställning vid Stockholms vapenfabrik. Vid 17 års ålder började han handtera bössan och liar hunnit förvärfva sig icke mindre än sex guldmedaljer, åtta silfvermedaljer, tjugutvå bägare och pokaler samt en hel del andra belöningar af guld och silfver. Det gevär, med livilket hr Sjöberg sköt mästerskotteu, är ett 6*/a mm.-inausergevär af samma slag som svenska arméns. Vore alla dessa i lika g-oda händer som hr Sjöbergs, så skulle det ej vara illa! Vi få hoppas att den pånyttfödda skytte-
rörelsen skall skapa mänga mästerskyttar.
RIKSMASTERSKYTTEN.
EN FÖRSTE PRISTAGARE
Hr Alfred Olsson, Göteborg, klass III, för 92 points (högsta pointantal inom klassen.)
— 20 —
