Sida 126
HÖSTMÖRKER.
Skizz af Hel/rid Linde. För HVAR 8 DAG.
Disig och grå hvälfver sig novemberhimlen öfver
öar och skär, doft sjunger hafvet sin sorgbundna vaggsång för kobbar och grund och långsamt, olidligt långsamt krypa dagens timmar framåt.
Väl för tjugonde gången har skepparmor varit uppe på holmens krön och späjat öfver fjärdar och sund, förgäfves. Och dock skulle han ju komma i dag.
Han hade sändt en breflapp med ångbåten i går, att nu hade ban lyckligen salt slut på sin vedlast och ban var klar med skutan att kryssa hemåt.
Bra nog har det gått. mor», skref han, skep-pargubben. på sitt rättframma, trygga manér. »Och i morgon eftermiddag har du mig, pojken och litet vintergrejor dessutom hos dig».
Men de höras ju inte utaf. Oroligt ser hon uppåt, himlen blir allt mörkare, det blåser friskt allaredan och nu börjar rägnet så sakta sila ned.
Det blir nog natträgn och ett sådant mörker. . . »
Skutan stampade hårdt. Sjön gick högt här ute pä fjärden och rägn och blåst ökade för hvar minut.
Det hade gått sakta att kryssa mot vinden i de smala sunden och de voro därför mycket försenade. Nu vid femtiden på eftermiddagen var det redan beckmörkt. men skepparen kände ju så väl till passagerna i hemmets farvatten.
»Ja, se vi inte ljuset från mors fönster, när vi komma om udden», yttrade han till svar på sonens betänkligheter, »så fa vi väl lägga oss i lä där, fast förargligt vore det.-:
Och därmed förde han rodret åt sidan för att svänga förbi.
»Ja, vi kunde då öfver holmen gå hem i värsta falb, mente sonen. »Men man kan ju inte se udden häller .
»Här skall han vara, jag känner väl till det».
»Men är ni inte bra nära. .. Ar det inte ett ljussken därborta, fast jag tycker det rör sig?... Jo, bestämdt, där på sidan... Det är mors...»
»Det är för mycket om babord», grym tade gubben och lät skutan raskt svänga undan för vinden för att dubblera den udde, som här sköt långt ut från holmen.
»Håll far!» skrek sonen framme i fören. Vi köra visst på land. Jag tycker jag skymtar något».
Gubben bann icke ge något svar, ty med ens kändes en stöt, skutan gjorde ett hopp öfver något och kastades i nästa ögonblick så häftigt på sidan, att båda männen slungades i vattnet. Ett brak och fartyget var i spillror.
Stormen hven och vågorna fräste ursinnigt öfver sitt nya rof.
*
Vid nattens inbrott hade hustrun därhemma ånyo varit ute på sin utkik. Hon höll på att förgås af oro. Det tilltagande mörkret gjorde, att hon ej kunde se så tydligt, likväl tyckte hon sig skönja ett segel borta på fjärden.
»De hinna inte hem», tänkte hon. »Jag måste ro öfver till udden med en lykta, om den kan lysa dem något. Gud tröste oss för en olycka, då de äro så nära hemma.»
Hon satte en lampa i sitt fönster — det var den vanliga ledstjärnan för man och son, då de nattetid voro ute på sjön, — och tände sin lykta. Så begaf hon sig utan betänkande ned i båten och lade hastigt från land.
Van var hon vid sjön från unga år, då hon ständigt hjälpt mannen vid hans fiske, som då upptog hela hans tid. Nu hade de arbetat sig upp och nu hade ban en egen liten skuta, som han seglade ved med från skärgården in till staden. Fiske var nu endast en binäring för dem.
Det var ju icke så långt öfver till udden och innanför denna hade hon bra nog lä; hon rodde
också med friska tag, medan natten föll på alltmera, rägnet piskade från sidan och sjön .. . ja, sjön förde henne i mörkret strax utanför uclden i stället för midt på densamma.
Plötsligt känntr hon något sia hårdt mot båten, hon hör slag på slag såsom af flytande Stockar och plankor.
»Herre Gud, skulle de ha törnat på!» tänker hon och låter årorna hvila, medan hennes bröst sammanpressas af en namnlös ångest.
Då stöter båten emot en sten, som höjer sig svart i vattenytan.
Hon hugger åter i med ärorna och ser ditåt.
Där ligger något mörkt, som sjön just håller pä att vräka ned. Det är en människa; hon mera anar än ser det till en början. Och med uppbjudande af alla krafter drar bon in den i båten.
Vid lyktans sken igenkänner hon genast den olycklige det är hennes son. Blod flyter ur ett sår i pannan och han är medvetslös. Han hade slagit sig mot stenen, kanhända, när ban föll öfverbord.
Hon rycker af sig sitt htifvudkläde och lindar det om hans panna, medan båten, som nu får ga vind för vàg, drifver upp på land.
Så lägger hun honom till rätta i båten, tager lyktan och börjar söka öfverallt på stranden.
Hon ropar sin makes namn, hon jämrar sig öfverljudt, men hennes klagan dör bort i vinden: hon ger fritt lopp at sina tårar, sotn rägnet obehindradt sköljer burt från hennes skrynkliga kinder.
Mörkt är allt omkring henne, mörkt äfven inom henne. Mörker breder sig nattsvart öfver hennes ålders höst och vinter.
Intet svar får hon på sina rop, ingen mänsklig varelse kan hon häller upptäcka vid lyktans ovissa sken: ingen hjälp kan hon påkalla, ty hon bor en-
sant pä sin holme, ensam...
*
Morgonen finner henne ännu vaken vid sonens bädd. Huru hon kommit hem och fått honom i säng, det mindes hon icke. Allt är för henne som en förfärlig dröm. tirvningens första svaga reflexer väcka henne till besinning.
Hon släcker lampan och blickar tankfullt ut genom det lilla fönstret, ut öfver fjärden som hotar att beröfva henne allt, ut öfver backen, där den kända stigen leder upp till. . .
Hvad! Skall hon tro sina ögon?
Där sitter någon på trappan. Han har hufvudet doldt i händerna och den senfulla gestalten skakas af våldsamma snyftningar.
Lof och pris, det är far!
Dä ban vaknat till sans, hade han funnit »ig ligga uppvräkt pa stranden. Efter ett långt fruktlöst sökande därnere hade han irrat omkring i skogen tnot hemmet. Men han hade icke kunnat gå in.
Hon öppnar dörren, men ban tycks icke märka det. Hon hör honom sucka och klaga:
»Min son drunknad! Min egendom till spillo: mitt fartyg förstördt, min förtjänst, våra vinterförråd som vi skulle lefva af... Mörkt, mörkt blir det på gamla dar...»
Då lägger hon sakta sin hand på hans axel och itder honom in i deras lilla hem. Han följer henne nästan utan att veta det.
Men vid åsynen af sonen, som just återkommer till sans och slår upp ögonen, brister han ut i glädjegråt.
»Tacka Gud, att ni ha räddat lifvet!» säger hustrun allvarligt.
»Ja, ja», svarar han. »Jag vill inte klaga öfver det andra, det reder sig nog.. . Efter mörker kommer ljus, du mor!»
— 115 —
