Sida 70
GALLEGHER SOM REPORTER.
EN TIDNINGSHISTORiA, Af RICHARD HARDING DAVIS. Förf. till .Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
(Forts, och slut från n:o 3.)
jet var inte tid att underhandla nu. Gallegher kände på sig att han blifvit tagen pä bar gärning och att hans enda utsikt vore en öppen flykt. Han hoppade upp på kuskbocken, i det han samtidigt drog ut piskan och gaf hästen ett kraftigt rapp öfver ryggen. Djuret hoppade pustande framåt, nätt och jämt klarande grindstolpen, och for i väg genom mörkret.
»Stanna!» ropade poliskonstapeln.
Så många af Galleghers bekantskaper hade blifvit anropade på precis samma sätt, att Gallegher visste hvad som troligen skulle följa om uppmaningen icke åtlyddes. "Därför gled ban från sätet ned till vagnsgolfvet och böjde ned hufvudet.
De tre revolverskotten, som hveno efter honom, bevisade att hans tidiga träning gifvit honom en värdefull fond af nyttiga kunskaper af olika slag.
»Var inte rädd, du», sade ban lugnande till hästen, »han skjuter bara i luften».
Skotten besvarades af en otåligt klingande gonggong från en polisvagn, och när Gallegher såg sig om blef han varse dennas röda och gröna lyktor som svängde från den ena sidan till den andra, likt lanternorna på en yacht som arbetar sig fram genom stormen.
»Jag hade inte gjort upp om någon kappkörning med polisvagnar», sade Gallegher till sin häst, »men om de vilja ha en kappåkning, så ska' dom få en som de ska' minnas, eller hur?»
Philadelphia, som låg fyra mil söderut, sände upp ett svagt gult sken mot himlen. Det syntes vara mycket långt borta och storskrytaren Gallegher svalnade inom honom vid tanken på den ödsliga vägen och den långa åkturen.
Det var därtill bitande kallt. Regnet och snöslasket piskade genom hans kläder och kylde hans hud, så att han darrade.
Icke ens tanken på den tunga patrullvagnen, soin troligen satt fast i gyttjan på något säkert afstånd bakom honom, förmådde muntra upp honom, och den upphetsning som hittills gjort honom känslolös för kölden hade försvunnit. Han kände sig svag och nervös.
Men hans häst hade blifvit kall af det långa stillaståendet och trafvade ifrigt framåt, endast alltför villig att värma upp det halffrusna blodet i sina ådror.
»Du är ett duktigt djur», sade Gallegher i klagande ton. »Du har mera styrka än jag. Lämna mig inte i sticket nu. Mr Dwyer säger att vi måste öfverträffa hela staden.» Gallegher hade icke en aning om hvad klockan var, men han visste att han skulle kunna få syn på en stor fabriksklocka efter ungefär tre kvarts åkning.
Han var ännu ute på öppna landet och körde allt hvad tygen höllo, ty han visste att den snabbaste körningen måste göras utanför stadsgränsen.
En del af vägen gick parallelt med järnvägsspåren och han körde en stund längs raden af godsvagnar som stodo och hvilade sig för natten.
Ett tag funderade han på att stanna och få fatt i kappan, som han svept in sig i under vägen ditut, men han var rädd att förlora tid och körde på med skallrande tänder och axlarne skakande af köld.
Med ett igenkännande svagt leende hälsade han den första husraden. De spridda lyktstolparne eldade upp hans mod och till och med hästhof-
varnes tramp på de illa belagda gatorna klingade som musik. Stora verkstäder och fabriker, med endast nattvaktens ljus i den nedersta af de många våningarne, började ersätta de tråkiga farmbyggnaderna och träden, hvilka nästan skrämt honom med sina groteska former. Han hade nu kört, efter hvad han trodde, en timme. Regnet hade öfvergått till våt snö, som föll tung och fast. Han for förbi kvarter efter kvarter af arbetarebostäder, lika stilla och tysta som de sofvande därinne, och till slut vände han hästen in på Broad Street, stadens stora pulsåder som sträcker sig från dess ena ända till dess andra och skär den midt itu.
Vagnen for ljudlöst öfver snön och slasket på gatan. Galleghers tankar voro endast riktade på urtaflan som han längtade så ifrigt efter att få se, när en hes röst anropade honom från trottoaren: »Ohoj, där, stanna du! Håll!»
Gallegher vände sig om, och ehuru han såg att rösten kom från en polisman, bestod hans enda svar i att gifva hästen ett skarpt rapp med piskan, hvilket satte honom i galopp. Detta besvarades af polisen med en skarp, gäll hvissling. En annan hvisselpipa svarade från ett gathörn ett kvarter framför honom. »Ptro», sade Gallegher och höll in hästen. »Det blef en för mycket», tillade han som en ursäktande förklaring. Hästen stannade. Plan andades tungt och stora moln af ånga stego upp från hans sidor.
»Hvarför tusan stannade du inte, när jag be-falde dig?» frågade rösten, som nu var alldeles inpå droskan.
»Jag hörde inte», genmälde Gallegher höfligt. »Men jag hörde hvisselpipan och jag hörde er kamrat hvissla och jag tänkte att det möjligen var med mig som ni vi'le tala och därför stannade jag.»
»Du hörde mig nog! Hvarför äro dina lyktor inte tända?» frågade rösten.
»Skulle j
