Hvar 8 dag – Årg. 2 (1900/1901)

MISS CATHERWA1GHTS SAMLAREVURM.

HARD HARD1NG DA VIS. Förf. till »FramgAng». Öfversättning för Ii VAK 8 DAG.

(Forts, och slut frän n:o 7).

> I Jen här medaljen låg i lians kassaskåp när han bodde på Trettiofemte gatan och ett inbrott gjordes hos honom. Tjufvarne togo medaljen pä samma gång som det andra silfret och pantsatte det hela, förmodar jag. Mr Lockwood skulle ha gifvit mer för den än någon annan kund haft råd att betala».

Mr Latimer gjorde ett ögonblicks paus och fortsatte sedan brådskande:

»Henry Burgoyne är domaren Burgoyne — åh, ni gissade inte det ? jo, mr Lockwood och ban voro vänner som pojkar. De gingo tillsammans i skolan i Westchester county. De bodde tillsammans när de studerade juridik och började praktisera i Tuckahoe som kompanjoner, men det blef ingenting vidare af, så att de reste hit till Newyork och började studera igen hos Fuller & Mowbray. Det var under deras skoltid som de läto göra de bär medaljerna. Den bär hade en make, som ni förstår. Den hade domaren Burgoyne. Well, de fortsatte att bo och arbeta tillsammans. Båda voro föräldralösa och hade endast sig själfva att lita till. Det starkaste vänskapsband fäste dem vid hvarandra. De kände ingen i Newyork och tillbragte alltid sin ledighet tillsammans. De hade det ganska knappt, men de voro mycket ärelystna.

»Well, de förtjänade pangar och började få bekantskaper och så blefvo de föreställda för en viss ung dam. De tycktes båda hålla af henne — det gjorde för resten hälften af Newyorks herrar, har jag hört. Hon var den regerande drottningen i skönhetens rike och hade en mängd beundrare, men ingen visade hon någon särskild ynnest. Men alltid trodde någon för en tid af ett eller annat skäl att han var den särskildt gynnade. Mr Lockwood har aldrig talat om den salven med mig. Men de blefvo båda djupt förälskade i henne och hvardera ansåg den andres beteende mindre lojalt och så kommo de i gräl, och ehuru kvinnan ifråga gifte sig så skildes de åt. Det var bådas stora passion och båda voro stolta och hvardera ansåg ilen andre ha orätt och därför ha de lefvat åtskilda ända sedan dess. Och — ja, jag tror att det är bela historien».

Miss Catherwaight hade stilla hört på med den ena beliandskade handen fast sluten om den andra.

»Verkligen, mr Latimer, verkligen», började hon med darrande röst, »skäms jag förfärligt, |ag tycker mig ha brutalt rusat in dit änglar äro rädda att sätta sin fot. Jag skulle inte vilja träffa mr Lockwood nu för allt i världen. Naturligtvis hade jag kunnat förstå att det var en kvinna med i saken. Men jag förmodar att jag måste lämna ifrån mig min medalj. Jag skulle aldrig kunna tala om dess historia, eller hur?»

»Nej», svarade unge Latimer torrt, »jag skulle aldrig göra det, om jag vore i ert ställe.»

Någonting i hans ton kom henne att förändra det nonchalanta sätt på hvilket hon börjat tala och hon reste sig upp för att gå. Men hon misstänkte, när hon sade adjö, att det var mycket som han icke talat om.

»Jag undrar, hvem den kvinnan var?» mumlade hon i det hon steg upp i sin vagn och sade »Hem!» till betjänten. Hon funderade öfver saken bela eftermiddagen. Än ångrade hon att hon lämnat ifrån sig medaljen, än rodnade hon vid tanken på att hon låtit sin samlarevurm föra henne i så intim beröring med en annans historia.

Hon beslöt till slut att fråga sin far om saken.

Han borde ju känna till (len, eftersom han och mr Lockwood voro jämnåriga. Men därpå fattade hon ett beslut att icke säga någonting alls, ty mr Catherwaight tyckte icke om hennes samling af vanhedrade hedersbetygelser och hon hade ingen lust att ytterligare framkalla hans ogillande genom att omtala eftermiddagens äfventyr. I-Ion satt mer än vanligt tyst under middagen och lät sin far smälta den i biblioteket, utan att störa honom med frågor eller bekännelser.

De hade suttit där en stund, när betjänten kom in med ett kort, som han räckte till mr Catherwaight. Mr Catherwaight fick upp sin pincenez och läste högt: »Mr Lewis L. Lockwood! Hvad nu!» utbrast han, »hvad kan mr Lockwood ha för ärende till mig?»

Miss Catherwaight räckte ut handen efter kortet i det hon lät höra ett kort, nervöst skratt.

»Åh, det är mig ban vill träffa. Det är jag säker på. Jag var inne på hans byrå idag, ser du, pappa, för att lämna honom ett souvenir som jag hittat i en kuriositetsaffär. Det var någonting med hans namn på som blifvit honom fränstulet och sedan pantsatt. Bara en bagatell. Du behöfver inte gå ner, kära pappa. Jag skall taga emot honom.»

Mr Catherwaight var inte vidare intresserad. Han tyckte inte om att få sin eftermiddagslur störd och han lutade sig tillbaka i stolen igen.

»Jag tror knappt att han skulle ha kommit för att träffa mig», mumlade han dåsigt, »ehuru jag brukade träffa Lewis L. Lockwood mer än tillräckligt en gång i världen, mitt kära barn», tillade han med ett leende, och öppnade ögonen samt nickade innan han slöt dem igen. »Det var innan din mor och jag voro förlofvade och folk sade värkügen att unge Lockwood's utsikter på den tiden voro lika goda som mina. Men det voro de inte, som synes. Han var emellertid mycket uppmärksam mot henne, mycket uppmärksam».

Miss Catherwaight stannade bestört och orörlig vid dörren.

»Uppmärksam — mot hvem?» frågande hon brådskande och mycket lågmäldt. »Mot min mor?»

Mr Catherwaight täcktes inte öppna ögonen den gången, utan ruskade pä hufvudet som tecken till att lian ville vara i fred.

»Mot din mor, naturligtvis, mitt barn», svarade han, »otn hvem tror du jag annars talade?»

Miss Catherwaight gick långsamt ned för trappan till salongen. Det var något henne motbjudande, något som icke syntes henne alldeles oförtjänt af tadel, att en kvinna låter två män bli osams om henne, af hvilkendera ingen är hennes man. Och dock måste denna unga dam, om hvilken Latimer talat, vara hennes mor, som naturligtvis icke kunde handla orätt.

Hon var mycket sorgsen till mods. Det föreföll henne nu vara mycket ledsamt att dessa två, som en gång voro så goda vänner, skulle bo i samma stad och träffas på ställen där de måste träffas, utan att känna hvarandra. Hon framdrog som ursäkt att hennes mor måste ha varit mycket ung när det hände, annars skulle hon nog ha fört två sådana män tillsammans igen. Hennes mor kunde ej ha vetat af saken. Ty hon kände säkert att 0111 hon själf haft kunskap om en sådan olycka, så skulle hon ha gjort någonting eller sagt någonting för att ställa saken till rätta. Och hon var inte hälften så god kvinna som hennes mor varit, det var hon säker på.

Det var någonting mycket behagligt hos den gamle herre som kom emot henne för att hälsa, när

— 125 —