Sida 553
EN UNDERLIG PATIENT.
Af W\ S.ipte, J:r. öfvers, för HVAR 8 DAG.
Den stora eldsvådan i N. i fjol förstörde, utom mycken annan egendom, äfven doktor Solly's privata museum. Ehuru doktorn icke blott själf gjorde de mest förtviflade ansträngningar, utan eggade brandsoldaterna med anbud af storartade belöningar, om de kunde rädda den, förtärdes »Den mystiska figuren» af elden. Hvilken förlust detta var för doktorn och för den vetenskapliga världen i synnerhet, kan man förstå när man tager del af följande.
• * *
»Mr Brände, förmodar jag?»
»Ja, det är jag.»
»Ni känner inte igen mig, naturligtvis. Det skulle vara märkvärdigt, om ni gjorde det. Men vi voro mycket nära bekanta en gång, när vi lågo och studerade vid Rugby tillsammans.»
Då den talande af allt att döma var en ung man på aderton eller nitton år och den tilltalade en äldre herre med grått hår och skägg, är det icke att undra på, om den senare såg en smula förvånad uf, för att inte säga obehagligt berörd.
»Ni måtte inte vara klok», sade mr Brände. »Och ändå», tillade han, när mannen med det ungdomliga utseendet skakade på hufvudet åt hans förmodan, »tycker jag mig känna igen ert ansikte. Hvem är ni, om jag får lof att fråga?»
»William Gaunt»
»Gaunt! Jag kände en Gaunt vid Rugby — vi voro i själfva verket mycket goda vänner. Jag förstår, ni är hans son! Nå, det var roligt att träffa er, ehuru det går öfver mitt förstånd huru ni kunde känna mig.»
»Jag är lik den där pojken ni minnes från skolan?»
»Lik! Ni är hans fullkomliga afbild. Men följ med mig, jag är just på väg till klubben för att fä en kopp té, som jag alltid brukar så här dags. Ni skall tala om allt om min gamle vän, er far. Jag förlorade spåren af honom sedan vi lämnat skolan — han blef militär, tror jag.»
»Ni har rätt — han blef militär, ja, ja, han blef militär.»
Rösten var en ynglings, men orden ljödo och framsades som en gammal mans. Mr Brände lade emellertid ej märke härtill, då han själf var till åren.
»Tack, gamle vän», fortsatte William Gaunt. »Jag går med och får en kopp té, och så får jag prata med er en stund, med nöje — med nöje.»
Mr Brände betraktade honom nyfiket ett ögonblick.
»Nå, så kom med — det är inte långt. Men en sak, ni får inte kalla mig 'gamle vän'!»
»Nej, nej — inte ännu. Naturligtvis inte. Inte förrän jag förklarat.»
Mr Brände stannade och betraktade ånyo skarpt sin följeslagare.
»Ja», sade han och fortsatte sin vandring med rask fart, »jag tror att det behöfs en förklaring. Jag förstår inte ännu, hur ni kunde känna igen mig, ehuru ni är så lik er far att jag visst bort känna igen er. Det är sannerligen en underbar likhet!»
Inom kort voro de på klubben. William Gaunt
for upp för trapporna med hela lifligheten hos en ung, stark pojke. Och den man, hvilkens skolkamrat han pastud sig ha varit, kom långsamt efter.
»Låt oss gå någonstädes, där vi kunna sitta i lugn», sade Gaunt. »Jag — jag har en öfverraskning för er.»
»Verkligen!» skrattade mr Brände. »NiAarre-dan öfverraskat mig. Men vi gå in i förmaket, där vi nog få vara för oss själfva. Hvad sjutton ile skola ha ett förmak för i en klubb, kan jag egentligen inte förstå.»
Det stora och elegant utstyrda rum man talade om var nästan alldeles tomt, hvaröfver mr Gaunt syntes mycket belåten.
»Här kunna vi prata i fred», sade han.
»Ja, mr Brände, gamle vän», började han några minuter därefter när té blifvit serveradt dem. »Men jag kanske gjorde bäst i att säga endast mr Brände tills vidare.
»Jag tror det», sade hans värd torrt.
William Gaunt gjorde ett ögonblicks paus och torkade sig om pannan med näsduken. Han föreföll helt upprörd. Därpå utbrast han med en röst, som darrade af undertryckt rörelse:
»Så sannt Gud är min domare, talar jag saltning, när jag säger att jag är den William Gaunt, som ni kände som pojke, och att vi varit skolkamrater!»
Mr Brände satte ned koppen, som han höll på att föra till munnen.
»Hör nu, unge man», sade han, »om ni ämnar fortsätta med sådant där prat, så — så är det bäst jag ber er upphöra med detsamma. Jag har ingen lust att bli hållen för narr! Om ni säger, att ni är William Gaunt's son, så tror jag er och hälsar er välkommen. Om ni påstår, att ni är William Gaunt själf, är det helt enkelt en förolämpning mot mig.»
»Mycket bra, mycket bra», svarade den andre i sorgsen ton. »Som ni behagar. En stund — en stund. För att då tala om William Gaunt — min far — minns ni, när ni voro ute på krypskytte vid Brownsover och blefvo anhållna af skogvaktarne och doppade i en dam?»
»Håhå!» skrattade den gamle herrn. »Det hade jag glömt, men det är ett faktum. Jag är rädd att er far och jag hvarken respekterade äganderätt eller personer i den gamla goda tiden i Rugby.»
»Och kommer ni i håg, när unge Gilkes fick klassmörj i vestibulen, och hur ni och jag — jag menar ni och min far — slogos med de där tva rödhåriga bröderna — låt mig se, hvad var det de hette? Kära ni, hvad var det?»
»Jag kommer väl i håg dem», sade mr Brände lifligt. »Tjurhufvudena! Låt mig se — Fletcher — Flitcher —»
»Fletchley! Där ha vi det. Fletchley. Nå, minns ni vår stora batalj? Och lille Gilkes, som höll i buteljen? Och doktorn, som fångade oss allihop till slut? Hvad? Hvad?»
»Om jag gör!» utbrast mr Brände med ett hjärtligt skratt vid hågkomsten. »Men» — och han sände sin vis-à-vis en förvånad blick — »det är märkvärdigt, att ni känner till allt det där. Men jag kan tänka mig att er far talat om våra skolpojksstreck. Har han sändt er till Rugby också?»
— 542 —
