Sida 221
FRIHERRE LAVE BECK-FRIIS.
Jet är en regel, från hvilken vår diplomati icke erbjuder mer än ett enda undantag, att våra sändebud icke behålla sina maktpåliggande uppdrag längre än till dess att de uppnått 65-års-åldern. Det enda undantaget göres af ministern i Köpenhamn frih. Lave Beck-Friis, som redan är ett godt stycke inne på sitt sexliosjunde. Alt han ändå stannar utan att några invändningar göras däremot, det beror på, att gamle kong Kristian icke vill mista honom. I trettio år har han vant sig att ha med frih. Beck-Friis att göra som svenskt sändebud och han har under denna tid lärt sig att uppskatta honom och vill icke se något nytt och främmande ansikte. Men kong Kristian är icke ensam om att ha fäst sig vid frih. Beck-Friis. Den diplomatiska kårens doyen i Köpenhamn är allmänt uppburen, och när han häromdagen firade sitt trettioårsjubileum såsom svenskt sändebud vid det danska hofvet, var han föremål för en varm hyllning. »En stor allmänhet i de tre nordiska rikena känner», skref en dansk tidning, »hur utmärkt han fyllt sin ställning. Hans verksamhet prisas af talrika svenskar, norrmän och danskar. Hans personlighet åtnjuter högaktning i vida kretsar, i alla samhällslager, i diplomatiska kåren och ej minst af de båda skandinaviska kungahusen. Från dansk sida har han icke blott hedrats med Dannebrogsordens storkors i brillianter, utan äfven med silfverkorset såsom en mycket sällsynt utmärkelse.»
Friherre Beck-Friis hade, innan han slog sig ned i Köpenhamn, efter afslutade universitetsstudier och en tids tjänstgöring i skånska hofrätten, varit attaché och sedan kabinettssekreterare i Petersburg samt legationssekreterare först i Konstantinopel och sedan i London.
Släkten Beck-Friis är af danskt ursprung. Det har kanske bidragit till, att han varit så i sitt esse i Köpenhamn. Men det är ganska länge sedan ätten, som ursprungligen hette Beck, kom till Sverige. Vid 1300-talets början omtalas en Johannes Beck, som beseglade det privilegium konung Erik då gaf ärkebiskopen i Lund, och en herr Sten Beck var länsherre på Helsingborg. Men det är icke alldeles säkert, att denna släkt hade något gemensamt med den släkt, som långt senare antog namnet Beck-Friis, sedan den genom arf kommit i besittning af Fiiisarnes stamgods Hevringsholm. När sedan Skåne blef svenskt, öfvergick en gren af ätten till Sverige. Riksrådet Joakim Beck-Friis blef 1870 friherre jämte sina bröder. Aret därpå blef han själf grefve, och sedan har grefve-värdigheten åtföljt den äldste sonen, son efter son, som också fatt fideikomissen Börringe i Skåne och Fiholm i Sörmland på sin lott. På sistnämda gods föddes frih. Lave Beck-Friis. Och' där hade han kanske förblifvit, om han varit »doyen» bland bröderna. Nu blef han i stället doyen bland diplomaterna i Köpenhamn.
»KVAST-LISA».
Skizz af GÖSTA GEIJER för HVAR 8 DAG.
H huru »Kvast-Lisas» tid mest var upptagen af att förse andra på bygd och i by med kvastar, försummade hon därför aldrig att sopa rent för egna dörrar, där ett rent samvete var hennes bästa kvast. Hon var ett i allo märkligt undantag — och särskildt ett lyckligt sådant — från de flesta kvinnor af hennes ålder och kast, synnerligast i ett fall: bygdeskvallret. Aldrig fällde hon ett ondt ord, vare sig öfver andra eller sitt eget lifs öde, hur bittert detta än understundom kunde vara, utan hon hade städse — som man säger — tand för tunga.
Detta bar också syn för sägen, Gud nås så visst! Af hennes fordom så vackra tänder fans nu nämligen endast en kvar, som hög och smal stod där i all sin enslighet, lik ett grafmonument, vittnande om alltings förgängelse. Gammal, grå och skrynklig var hon äfven, och när man såg hennes framåtböjda, mot en lång stör sig lutande gestalt, helst i profil med den insjunkna munnen och hakan nästan tangerande näsan och det tofviga håret — såg henne så på afstånd mot det mörka skogsdjupet, samlande material till sitt föga vinstbringande förvärf, gaf hon en fullständig illusion åt barnsagornas typiska häxa. Men kom man henne närmare, blef intrycket något helt annat. Mera barnafromma och goda ögon än Kvast-Lisa hade ingen. I dem kunde det ibland blänka till som af en glimt, hvilket hade något af resignationen hos dem, hvilka helt och fullt kommit till en inre klarhet med sig själfva och ett lif efter detta.
På hafvets botten ligger den klara, strålande pärlan, om ock i musslans slagg. Människosjälens djup har ock sin glittrande pärla, som, trots om-höljets tarflighet, därför ej är mindre äkta. Därför var det äfven få som märkte, att Kvast-Lisa var gammal och ful.
Nu är hon död, men hennes minne lefver. Lycklig den, hvars gärning är värd att minnas!
Det var julafton.
Den unge bruksprästen satt i sitt arbetsrum, och framfar honom på skrifbordet låg predikan för julottan nyss färdig. Och där låg äfven en julgåfva, som, mer än tillfredsställelsen af hvilans befogenhet efter välförrättadt värf, vederkvickte hans själ med den högsta lycka. Åt denna hängaf han sig också helt och hållet under förbidan på den stund, då hans hustru för honom skulle förkunna, att julljusen i granen därute i salen voro tända.
Och ändock bestrålades hans inre i denna stund af ett ljus, hvars sken äfven för hans lekamliga öga tycktes liksom lysa upp hans annars så skumma kammare med en klarhet, som täflade med kvällens betydelsefulla stjärna.
Den tindrade redan, fastän aftonrodnaden ej ännu fullbordat sin eklärering på isblanka fjärdar från rosa och purpur till mörkaste violett och svart inemot de hvitramade strändernas skogsdunkel. Bakom björkdungens af rimfrost gnistrande, ulliga grenverk, eller emellan granskogens vid synran-
— 210 —
