Sida 493
ADOLF ARNOLD LOUIS PALANDER AF VEGA.
I den celebra »affären» Dyrssen-Hägg har kontre-
amiral Palander af Vega blifvit inblandad såsom kandidat till sjöministerposten. Frågan torde emellertid vara för tidigt väckt — ehuru säkerligen ingen blefve förvånad, om han i en framtid skulle hedras med detta förtroende. Ty kontreami-ral Palanders skicklighet är allmänt känd; han har, om någon, meriter. Och fastän han är ganska nydöpt adelsman, har han i sin karaktär mera adel än de flesta. Han är uppriktig, rättfram — en »toujours» karl.
Palander blir nästa år 60 år. Han är nämligen född den 2 oktober 1842 i Karlskrona och tillhör en släkt, som förut räknat dugtiga sjöofficerare. 1856 antogs han till sjökadett å Karlberg och blef 1864 sekundlöjtnant vid flottan. Han var med på korvetten »Gefles» expedition 1864—65 till Medelhafvet, Sierra Leone och Liberia och gjorde därefter en kofferdiresa till norra och södra Amerika. Efter ytterligare två sjökommenderingar, 1866 och 1867, företog ban sin första arktiska färd under F. V. von Otter å »Sofia», såsom deltagare i Nordenskiölds expedition till Spetsbergen 1868. Han tjänstgjorde sedan på »Vanadis» på expeditionen till Medelhafvet 1869—70 och bevistade Suezkanalens invigning.
P. befordrades 1870 till löjtnant och förde vintrarna 1870—71 och 1871—72 postångaren »Polhem» först för postförbindelsen Gotland—fastlandet och sedan för att upprätthålla postförbindelsen öfver Öresund i händelse af svåra isförhållanden. Å »Polhem» var han äfven 1872—73 den förnämste nautiske deltagaren på Nordenskiölds öfvervintrings-resa till Spetsbergen och utmärkte sig härunder både genom skicklighet och djärfhet.
På begäran erhöll P. sedermera 1874 afsked med tur och befordringsrätt och tillbringade de följande ären dels som befälhafvare på handelsfartyg, som trafikerade England, dels 1 Göteborg, anstäld i ett ångfartygsaktiebolag. Han inträdde år 1S77 ånyo i flottans tjenst och blef genom eget erbjudande fartygsbefälhafvare på expeditionen för lösandet af frågan rörande nordostpassagen. En
bättre befälhafvare hade omöjligt kunnat erhållas. P. drog försorg om inredningen och utrustningen af den för expeditionen anskaffade hvalfiskångaren »Vega» och valde underbefäl och manskap. Därpå afgick han den 22 juni 1878 med »Vega» fran Karlskrona, ankom den 17 juli till Tromsö, där Nordenskiöld togs ombord.
Om »Vegas» stolta färd, lyktad den 24 april 1880 på Stockholms ström, har P. lämnat en kort redogörelse »Nordostpassagen förbi Sibiriens nordkust och genom Beringssundet, utförd under svenska ishafsexpeditionen åren 1878—79» (i »Tidskrift i sjöväsendet», 1879). Som belöning för sin bragd på »Vega» erhöll P., liksom Nordenskiöld, genom riksdagens votum en årlig summa af 4,000 kr. P. blef också — liksom Oscar Dickson — svensk adelsman och dessutom konung Oscars adjutant. Kort före återkomsten till fäderneslandet hade han befordrats till kapten. Örlogsmannasällskapet i Karlskrona kallade honom 1879 och Vet.- och Vitt.-samhället i Göteborg 1880 till ledamot.
Är 1896 uppnådde den raske sjömannen den höga graden af kommendör i flottan och utnämndes äfven då till öfveradjutant hos konungen. 1897 blef han varfschef i Karlskrona, och är 1900 blef Palander, hvilken är chef för k. marinförvaltningen och placerad vid Stockholms station, kontre-amiral, hvilken värdighet han delar med chefen för flottans stab, Klintberg, prins Bernadotte och befälhafvande amiralen och stalionsbefälhafvaren i Karlskrona, Hägg.
Som man hör, är Palander mycket förfaren i sitt fack. Intet område däraf är för honom främmande. Han känner handelsflottan nästan lika väl som krigsflottan, han är en världsberömd arktisk upptäcktsresande, han är en strängt arbetande och intresserad man. Visserligen har han aldrig varit i krig, men huru många ens sjö- eller landtförsvars-ministrar ha varit det? Han är under alla omständigheter en heder för den svenska örlogsflottan, en personifiering af de dygder, som i långa tider varit utmärkande för densamma. Kontreamiral Palander åtnjuter ock inom vida kretsar stor popularitet.
GAMLA FRÖKENS SVARTA SIDENKLÄDNING.
För HVAR 8 dag af G. RENNEW.
|H or gamla fröken hade fästligheternas dörr varit sluten så godt som lifvet igenom. En gång — då hade hon redan glidit in i sin medelålder — hade hon dock bevistat ett bröllop, sin brors, och dä var det, som den svarta sidenklädningen kom till. Själf sydde hon den, ty att kosta pa sömlön var ej att tänka, sidenet hade varit dyrt nog ändå, fast hon köpt så litet som möjligt, så det bara räckte till ett alldeles slätt lif, slät kjol och så — det var enda garneringen — en liten rosett där bak på skärpet. För visso var väl ingen enklare än fröken på det bröllopet, men själf strök hon med välbehag på det mjuka, glänsande sidenet och
fann det mycket angenämt att en gång få gömma sin lekamen i något riktigt fint. Allt se'n dess hade emellertid finessen fått ligg;a i en papplåda i god ro, och bara en gång om aret, i maj, öppnades locket å densamma, och gamla fröken tog varligt, som man tar i skört glas, upp sin grannlåt för att titta efter att ingenting händt den sedan sist, lade så omsorgsfullt ned den igen så slätt och fint, att icke en skrynkla var synlig, och så på med locket.
Gamla fröken var född med en skarp tunga, och sedan hade lifvet år från år hvässat den. Det var ingenting underligt egentligen i det, ty sådant
- 482 -
