Sida 249
HENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE.
Öfversättning från engelskan ttir HVAR 8 I)AG.
Det var efter slutet af första akten på premieren af
»The Sultana» och hvarje medlem af Lester Comic Opera Company, från Lester själf ned till gardirobierens pojke, som skulle ha måst arbeta om hans mor förlorade sin plats, var .-juk af ängslan.
Det finnes kanske blott en enda så feberbråd-skande plats som en scen vid premieren af en operett — och det är en tidningsbyrå på kampanjens sista kväll, då telegrafrapporterna återgifvas på duken för de väntande och tjutande massorna och chefredaktören väntar att få komma till hofvet vid S:t James, om valet utfaller som han önskar, och yngsta sättarpojken håller sin veckolön på motsatsen.
Sådana kvällar som dessa pröfva människors lynnen. Men van Bibber gick förbi vakten vid sceningången med en lika lugn och ärlig nick, som om stycket gått hundra aftnar och direktören hölle på att fundera ut minnespresenter för den hundrafemtionde och primadonnan, som vanligt, börjat slå fram om ny kostymuppsättning. Vakten vid scendörren tvekade och var förlorad, och van Bibber steg in med en belåten fnysning vid den bekanta lukten af »försköningsinedel» och dammdoften från de öfre regionerna.
Ett ögonblick stod han villrådig i den rådande förvirringen och kunde i de nya kostymerna inte känna igen sina gamla bekanta i sällskapet. Men han fick syn på Kripps, regissören, som stod midt på scenen och svettades i skjortärmarne som vanligt. Han gestikulerade vildt med ena armen åt någon i kulissen och vinkade med den andra åt elektri-kern. Scenkarlarne höllo på att rödja undan första aktens sceneri och draga fram andra aktens — med troner och palatsväggar och haglande ovett på alla, som kommo i vägen.
»Hör nu, van Bibber!» skrek Kripps med en igenkännande vild blick när den svart- och hvitklädda gestalten nalkades honom, »ni vet att ni är den ende i hela Newyork som kommit hit in i kväll. Men ni kan inte stanna. Sänk den, sänk den, förstår ni inte?» Detta senare var till karlen uppe i suffiterna. »Hvilken annan kväll som hälst, men inte i dag. Jag kan inte tillåta det. Jag — Hvar är vakten vid sceningången? Sa' jag inte till er, människa —»
Van Bibber vek vigt undan för ett par karlar, som kommo med ett stort sceneri emot honom, steg öfver en matta som höll på att rullas upp, och banade sig genom en grupp ängsliga och hviskande korister väg in till hufvudrollens lugna klädloge.
»Stjärnan» såg honom i den långa spegeln, framför hvilken han satt, under det att hans uppassare drog i hans stöflar och i förtviflan lyfte händerna mot höjden.
»Nå», utropade han i gäckande resignerad ton, »lyckas vi eller inte? Ä' dom kvar i salongen eller ha de flytt sin kos?»
»Hur står det till, John?» svarade van Bibber uppassaren. Därpå sjönk han ner i en stor armstol i ett hörn och steg upp igen med en tyst protest för att tända sin cigarr mellan gallret för gaslågan. »Åh, det går mycket bra. Annars hade jag inte tittat in. Är det andra lika bra som första akten så behöfva ni inte vara ängsliga».
Van Bibbers ogenerade sätt att uppträda bakom kulisserna hade varit föremål för mycken diskussion
och förvåning inom sällskapet. Han hade visat sig för första gängen en varm kväll under föregående langa sommarsejour och hade varit en daglig gäst i flere veckor. I början trodde man att det var han som var pjesens ekonomiska ryggstöd, att han var >ängeln», som man brukar kalla svaga och rika individer hvilka låta förleda sig att bestå fiolerna för teaterexperiment. Men eftersom han aldrig kikade genom hålet i ridån för att räkna publiken eller gjorde några täta visiter i biljettluckan, utan tvärtom var lika oberörd af allt en rägnig kväll som när det endast fanns ståplatser kvar, så förkastades nämda antagande såsom ohållbart.
Inte visade han heller det minsta intresse för primadonnan eller någon annan af de vackra damerna i sällskapet. Han kände dem inte och gjorde ej någon ansträngning att bli bekant med dem, och först när man hörde sig för om honom utanför teaterkretsar fick man reda på, hvilken framstående roll han verkligen spelade i stadens social life. Han tillbragte sin mesta tid i Lesters klädloge, Qär han satt och rökte och hörde Lesters uppassare berätta sina teaterminnen när Lester var på scenen.
Denna tillbakadragenhet och det prästerliga i hans toilett gjorde,att -andre komikern» döpte honom till Lesters biktfader och framkastade antagandet att han kom till teatern endast för att ställa dess främste man till svars för sina synder. Och häri hade andre komikern sig själf ovetande inte så alldeles orätt. Lester, komikern, och unge van Bibber hade varit bekanta vid universitetet, där Lesters röst och mimiska begåfning gjorde honom till ledare för studentspexen. Och sedan, när han gatt till scenen och blifvit »uppsagd» af sin familj till och med sedan han gjort sig ett namn, eller på grund däraf, hade van Bibber kommit och hälsat på honom och funnit honom lika enkel och rättfram och pojkaktig som han var på den tiden då han firade sina spextriumfer.
Och Lester hade å sin sida funnit van Bibber lika sympatisk som hvarje annan gjorde och njöt af hans lugna stämma och ungdomliga världserfarenhet, som en angenäm lättnad mot hans yrkeskamraters skrytsamt bullrande camaradcrie. Och han tog emot bannor af van Bibber, som påminte honom om hvad han var skyldig sig själf och sökte väcka Lesters goda sidor till lifs, äfven med risk att denne skulle känna sig stött. Och om en tid måste Lester erkänna, att hans väns anmärkningar om sceniska saker voro värdefulla såsom gjorda från deras synpunkt som se på spelet; och till och med Kripps, veteranen, betraktade van Bibber med en viss respekt, sedan denne upplyst honom om att gredelina kostymer blefve svarta, om man kastade rödt ljus på dem.
Mot sällskapet var han allvarlig och artig, allt efter som han kom att bli bekant, och sökte i sin konyersation visa att han förstod dem. Damerna logo välvilligt, men männen voro misstänksamma och rädda f»r honom, tills de sågo att han var lika rädd för kvinnorna. Men då gjorde de honom till sin förtrogne och talade om för honom alla sina sorger och bekymmer och lade fram all sin afundsjuka och ärelystnad, i den oskyldiga förhoppningen att han skulle upprepa för Lester hvad de sade.
- 238 -
