Sida 661
HVAR 8 DAG
voro de öfvervägande. Ibsen salt vid ett litet bord ute på den hotellets veranda, som vetter åt gården. Ej långt från honom befann sig ett engelskt turistsällskap, hvars medlemmar ej togo sina ögon från den berömde norrmannen Särskildt lade jag märke till en mera bedagad miss, som tycktes ovanligt nervös. - _
Hon ryckte hit och dit på stolen, hviskade med sitt sällskap och vände sig oupphörligt om för att betrakta Ibsen, hvilken såg mer än vanligt otillgänglig ut, som om han anat försåt, och förskansade sig bakom sin tidning. Plötsligen reste sig missen beslutsamt upp och gick fram till Ibsen, hvilkens motsträrviea hand hon utan vidare grep och kraftigt skakade, i det hon yttrade:
»I only want to shake hand with you, mr Ibsen. Oh, I am very happy!»
Och därmed traskade den engelska damen med ett lycksaligt uttryck tillbaka till sina vänner, hvilka, att döma af deras beundrande ögonkast, tydligen ansågo henne som en fullständig hjältinDa. Men den, som icke såg lycksalig ut, var Ibsen: han kastade en förtörnad blick efter den bortvaiidrande missen, sköt ut underläppen och såg bistrare ut än någonsin. Men det är minsann icke endast engelsmän, som ansatt diktaren, jag har också sett både framfusiga tyskar och medlemmar af andra nationer, blifva ytterst kort alfärdade af den af all påträngande uppmärksamhet uttråkade gamle diktaren.
Det är nu ett år, sedan jag sist talade med d:r Ibsen. Han befann sig då vid bästa hälsa och var äfven vid särdeles godt humör. Han talade med stor föltjusning om sin sista vistelse i Stockholm och dröjde länge vid den ståtliga fäst, som Kvinnoföreningen gifvit för honom på Hasselbacken. Han var högst förtjust i våra svenska folkdanser och förklarade, att utförandet af dem var något af det vackraste han sett.
Visserligen sade man mig nu, att Ibsen icke mottog besök, att han var förbjuden af sin läkare att tala mycket etc., men jag tänkte ändå, att jag ju alltid kunde göra ett försök, begaf mig därför åstad till Drammensgade, vid hvilken skalden bor. Då jag kom fram till buset, kom jag af en händelse att se upp och såg i ett fönster det välkända ansiktet, med det yfviga
hvita håret och skägget. Det var Ibsen själf, hvilken med stort intresse syntes betrakta de promenerande på Drammensveien.
Strajc därpå ringde jag på den dörr i törsta våningen, å hvilken på en skinande blank messingsplåt var graveradt: D:r Henrik Ibsen. En jungfru öppnade dörren, men förklarade genast, att doktorn tyvärr icke tog emot. Det tröttade honom tör mycket att konversera. Föröfrigt, yttrade hon, var doktorn »kjæk*, och hade alls icke varit så dålig, som tidningarne utmålat det.
Följande dag mötte jae Ibsen i vagn å Drammensveien. Han var i sällskap med en herre, möjligen läkaren, och föreföll sig alldeles lik. Till det yttre kunde man ej märka någon förändring, det enda Rom slog en var, att han icke som vanligt bar hög hatt, utan trots värmen en tämligen djupt i pannan neddragen tjock, brun mössa. . ..
Man har ju nu under många år vant sig vid att fram på höstsidan se ett Kristianiatelegram: »Ibsen bar i går själf manuskriptet till sitt nya drama på posten» 1. d., och intresset för mästarens produktion har gjort, att otaliga gissningar och rykten om hvad den store sfinxen denna gång skulle komma med varit i omlopp. Det kommer naturligtvis att i år bli en stor tomhet i hela den nordiska litterära världen — och förrästen inom hela världslitteraturen — om »lbsens drama» ej till julen skulle komma ut hos Gyldendal.
Men ingen vet ju hvad »sfinxen» för i skölden: kanske diktar han nu som bäst något nytt verk, hvarom alla småsjälar, som röra sig omkring honom aldrig drömt, och som de häller aldrig skola förstå...
PROFESSOR WILHELM LILLJEBORG.
En i sitt slag enastående uppvaktning egde den 20 juni rum i Upsala, i det att fil. doktorer från 1866 då samlades därstädes och uppvaktade promo-tor vid 1866 års promotion, den bekante zoologen, f. professorn Wilhelm Lilljeborg, hvarefter gemensam middag intogs å Stadshotellet.
Den frejdade vetenskapsmannen, hvilkens porträtt vi här återgifva, är nu 85 år, han är född i Helsingborg den 6 okt. 1816.
Student i Lund 1834, blef han efter att ha promoverats till fil. doktor samt aflagt teoretisk teologisk examen, 1844 docent och 1845 adjunkt i zoologi vid nämnda universitet. 1854 blef han professor i zoologi i Upsala, från hvilken befattning han efter uppnådd pensionsålder tog afsked 1882. Vid jubelfästen 1877 blef han hedersdoktor inom medicinska fakultcteten vid nämnda universitet.
Under flere resor nar den ifrige forskaren för vetenskapliga ändamål besökt olika delar af den skandinaviska halfön äfvensom norra Ryssland. Han har ock nitiskt verkat för den zoologiska institutionens i Upsala förkofran samt genom värdefulla afhandlingar i vetenskapsakademiens och vetenskapssocietetens i Uppsala publikationer främjat kännedomen om nordens djurvärld samt frågan om fåglarnes klassifikation. Främst är dock Lilljeborgs namn knutet till det monumentala verket »Sveriges och Norges rygg radsdjur», som började utgifvas 1885, och är något i sitt slag epokgörande.
Den gamle veteranen på vetenskapens fält kan alltjämt glädja sig åt god vigör; han är föröfrigt både som lärare och person enaf de mest populära professorer, som vårt uppsvenska universitet ägt.
— 650 —
