Sida 418
ETT FASANSFULLT ÖGONBLICK.
»Hal till baks igen, och skärp an brassarna i lä, skynda på!»
Kaptenen skrek och befallde. Ömsom svor han, och ömsom bad han. Oroligt voro hans blickar riktade på kompassen.
»Han lovar, styrman, men vi hinna icke, Gud hjälpe oss!»
Det var verkligen ett fasansfullt ögonblick, det enda och mest spännande, jag någonsin upplefvat. Den väldiga kolossen närmade sig blixtsnabbt. Vi väntade hvart ögonblick på vår post med döden för ögonen. Sekunderna blefvo timmar, och vår upprörda sinnesstämning ökades än mer genom en långdragen hvissling, som genom rymden skar i våra öron som en dödsklagan.
»Han varnar oss», ropade kaptenen, under det han med darrande händer omfattade rorspakarna. > Hon lovar för sakta, det är för sent. Han kommer, Herre Jesus, hjälp oss!<
Situationen var förfärlig. Den stora kolossen kom frustande och stönande, ridande på en jette-
hög våg. »Rhea» var som ett nötskal mot ångaren. Nästa ögonblick skulle afgöra allt. Skulle vi hinna lova så mycket, att ångaren kunde hinna förbi, eller skulle vidundret krossa oss till spillror och lifvets ögonblick vara ute.... Vi kände en lindrig stöt, i Rhea» krängde öfver om styrbord, och märs-seglen slogo med bedöfvande dån. I lä rusade en jättestor, mörk massa förbi. Det var ångbåten med sina gröna och röda lanternor, som vi sä länge fruktat. Oroliga ansikten tittade högt uppe i vädret ut öfver relingen, ångaren utsände svarta, vältrande rökmoln ur sina skorstenar och ångade vidare--—
Vi tackade af hjärtat Gud, som räddat oss i sista ögonblicket.
Rägnet hade upphört. Orkanen saktade sig så småningom, och gryningen i öster tillkännagaf, att dagen randades. Långt borta vid synranden syntes ännu masterna af den båt, som sä nära hade krossat oss. Det var en af Tysklands jätteångare, »Deutschland».
SVERIGES FÖRSTA YRKESSKOLA.
Fotografi för HVAR 8 DAG af C. K. Thorncliff, Sthlm.
STOCKHOLMS BYGGMÄSTAREFÖRENINGS MURARESKOLA.
Under det gamla skråväldets dagar var det som bekant inte så lätt, nej nästan omöjligt att »gå för tidigt frän mästaren», för så vidt man ville komma sig upp till en ansedd ställning som handtverkare. Detta tog sin tid — må vara väl grundlig, men medförande det goda att kunden fick ett ordentligt arbete.
Sedan yrkena frigifvits, ha ock många dess utöfvare fått en allt »friare» uppfattning af yrkeskonsten, d. v. s. kommit till den åsikten att det icke alls vore någon konst att bli fullärd. Emellertid har på senare tider en reaktion inträdt och behofvet af yrkesskolor o. d. har t. ex. gjort sig kraftigt gällande. Ett utslag häraf är Byggmästareföreningens nya murareskola i Stockholm, den första i sitt slag i vårt land.
Denna skola, som nu varit i gång några veckor, är inrymd i det nya folkskolehuset vid Vallhalla-
vägen och har till lärare verkmästare P. A. Lundin. Här får eleven lära sig både att rifva och bygga upp hus — inomhus. När man vid ett besök fatt en aning om hvad en murare verkligen behöfver kunna, måste man förvånas öfver att detta yrke så pass länge kunnat undvara en yrkesskola. Elevtiden är anslagen till tre är, en fullt behöflig tid enligt hvad det försäkras. Ett fullt detaljeradt läroschema föreligger ej ännu, men eleverna torde få inför sakkunnige aflägga prof hvarje termin, som infaller under oktober—april. För livarje termin blir det betyg. På sommaren torde det praktiska skolarbetet komma att förläggas till något nybygge.
Undervisningen vid skolan är afgiftsfri. Tegel, verktyg och materialier för öfrigt bekostas af byggmästareföreningen och några enskilda. Skolkomitén utgöres af arkitekt Bäckvall samt byggmästarne Magnusson och Östlihn.
