Sida 233
EN RÄTT BESYNNERLIG PIANOHISTORIA.
För HVAR 8 DAG af —st.—st.
Det var en stor soaré i ett stort hus — eller kanske skola vi till och med kalla det af-tonunderhàllnii g. Hon var en ryktbar artist med tvänne krånsjliya namn, ett södtrns barn, som dit-bjudits och betalats att föredraga några musiknummer för att de öfriga gästerna skulle kunna gäspa mera obemärkt.
Jag hade då ej ännu slitit ut min första frack, hade två skisser i tryik och ett obestämdt antal ungdomssvärmeiier bakom mig samt fann tillvaron alldeles förtjusande melankolisk.
Vid gifvet tecken s'.og sig den ryktbara artisten ned vid pianot.
Värdinnan bad mig vara snäll och vända noterna, ty jag stod närmast till.
»Med nöje», bugade jag och släppte min dam, den där för resten var tämligen hårdkonverserad.
Framkommen till den ryktbara artisten sade
jag:
»Madame, gör mig den tjensten att blinka med det högra öeat när vi trumfat igenom sidan.»
»Mais mon Dieu, pourquoi cela?»
»Jo, hur skulle jag annars veta när vi hunnit dit?»
»Kan ni inte läsa noter då?»
»Jag kan inte skilja höga D från tvåstrukna Z, och inte har jag någon lust att lära mig det heller, bedyrade jag.»
Den ryktbara artisten kastade sig baklänges i stolen, gapskrattade som en liten gamin. Hela salongen undrade hvad vi egentligen hade för kuckel för oss därborta vid pianot, och jag läste med stora bokstäfver i min pappas min: Hvad tusan har nu pojkvalpen hittat pa för galenskaper igen!
Men den ryktbara artisten tittade på mig och sade:
»Hör Ni, vi måste bestämdt bli bekanta!»
Jag bugade mig.
Sedan sade hon:
»Äro alla svenskar så där ... så där . . . sådana som Ni?»
Jag bröstade mig.
»Flet talet, madame, flertalet! Det ligger i blodet. — Men ska vi inte dra på med spderiet nu? desto förr äro vi ifrån det . . .
»Jo, ni har rätt! —
Så vände hon blicken från mig till noterna, och lät händerna sjunka ned på tangenterna. Och se, i samma stund skiftade ögonen uttryck. Den glitterglans skrattet förlänat dem gled bort och gick hädan, blicken blef forskande och tung och skådade djupt och vidt. Det var blicken från ett snille, som gått hem till sin värld och den skimrade och lockade som en stjärna, som en fjärran stjärna.
Hon spelade någon slags rhapsodi — inte vet jag nu heller, om det just var en sådan. Men någonting i den där stilen var det väl emellertid.
I alla händelser var det en komposition, som fordrade en fenomenal teknik, en halsbrytar.de fingerfirdighet.
Tonerna trängdes om hvarandra huller om buller i ett skumt hvalf, sluppo omsider ut i det fria, omfamnade hvarandra, jub ade, mörkret var fördrifvet, ljuset strömmade i \ ida vågor ned öfver en glädjesorlande värld och det spirade fram rosor omkring situationen, små bkkröda rosor, som knoppades och öppnade sig och lågo högt uppe i dis-kanten . . .
Det var ett ansträngande stycke hon föredrog, förfärligt ansträrgande. Hennes ansikte blef småningom glödhcttaUt, och svettpärlorna sprungo fram på henr.es panna.
Men regelbundet vid slutet af hvarje sida blinkade hon troget med högra ögat och då satt där en glimt af det stora skrattet och spökade i mungipan.
Men — och nu kommer det allra värsta!
Men plötsligt samlade sig svettdropparna på hennes panna i en endaste en, hvilka konsoliderade sig och stiftade ett bolag och beskrefvo en vintergata öfver hennes näsrygg och blef på sistone hängande alldeles precis just på nästippen.
Där hängde den nu och blinkade försmädligt åt de bägge pianoljusen.
Milda makter!
Den ryktbara artisten kastade nacken tillbaka, aj, där blef ett falskt ackord — men den hängde där ändå. Hon ruskade hastigt på hufvudet — men den satt där lika evigt!
Situationen var afgjordt drastisk.
Jag stod och fånstirrade tills allting domnade och bleknade bort och det ej fanns något annat till för mig i hela världsalltet än den där lilla glittrande droppen, absolut ingenting annat.
Så tog jag upp min näsduk och tryckte den mot drn ryktbara artistens näsa.
Ingen kunde hafva gjort det mera lätt, mera hänsynsfullt — men ändå . . .
Nå, den stora artisten spelade stycket till slut.
Men när hon reste sig från pianot, vände hon applåderna ryggen och hväste till mig: ]mbtcile!
Minuten därefter stod jag vid buffeten och drack anisett ur en seidel samt åt gåslefverpastej, den där jag sorgfälligt beströk med senap.
Människor talade till mig — många människor talade till mig, men jag var förströdd och mitt tal var ett underligt tal. Och de gingo ifrån mig, skakande på hufvudet.
Sedan stälde de sig i grupper två och två eller tre och tre eller fyra och fyra eller hur som helst, för resten, och talade på en gång och beto i sina näsdukar. Men deras axlar hoppade.
Dock, den ryktbara artistens vagn var framkörd och någon sade mig att hon ville bjuda mig farväl.
Jag traskade ut i tamburen där hon stod i sin långa chinchillakappa.
Så bugade jag mig och förde hennes smala, juvtltyngda fingrar till mina läppar.
— Je vous pardonne, mon bleu gar
