Sida 359
SERBIENS FÖRSTE KONUNG.
Milan, den förre Serberkungen, har i en ålder af blott 46 år dukat under för influensan, sedan ett utsväfvande lif gjort honom motståndslös mot sjukdomsanfall.
Milan var född 1854 i Rumänien, uppfostrades i Paris, där grunden till hans lättsinniga karaktär lades, senare fördärfvande, undertryckai de de ovilkorligen stora egenskaper Milan ursprungligen besatt. Efter mordet pä hans onkel, furst Michael, valde den stora nationalförsamlingen honom 1868 till furste af Serbien. Fyra år, under Milans minderårighet, förestod den hersklystne Ristic regeringen och gjorde därunder intet för att förbättra den unge fursten utan tvärtom. 1872, aderton årig, öfvertog Milan själf regeringen. Eiter kriget 1876 — 1878 erhöll Serbien med Rysslands hjälp genom Berlir,fördraget en betydande landutvidgning och full själfständighet från Turkiet, så att Milan 1882 kunde proklamera Serbien som konungarike.
1875 förmälde Milan sig med Natalia, dotter till den i rysk tjänst stående molduuiske bojaren Keschko. Natalia var en äregirig fru, som snart lyckades skaffa sig anseende och stort inflytande i hela landet, hvilket hon använde till förmån för Ryssland, medan Milan mera lutade åt Österrike-Ungern. Redan härigenom uppstodo misshälligheter mellan makarne, hvilka tilltogo genom det utsväfvande lif Milan förde. Genom detta föranleddes drottningen slutligen att mesta tiden lefva utomlands med sin son, den 1876 födde Alexander. 1885 kom genom Milans tillskyndelse det för Serbien olyckliga kriget med Bulgarien, i hvilket Milan utom allt annat, äfven visade sig föga skapad för hjelteära. Statsskulderna växte i kapp med konungens enskilda skulder upp mot bankrutt, och mot de vilda partistriderna inom landet stod kungen maktlös. Därtill kommo ytterligare Milans familjeförhållanden, som ledde till en med maktspråk afgjord äktenskapsskilnad, sedan den unge kronprinsen med hjälp af tyska myndigheter 1888 fråntagits modern i Wiesbaden. Ställningen var ohållbar för Milan, ruin hotade, och följden blef att han 1889 öfverraskade världen med att afsäga sig regeringen till förmån för sin son.
Flere år lefde han nu i Paris, i ett utsväfvande lif förstörande den hälft af civillistan, han tillförsäkrat sig, och därjämte görande kollossala skulder. Dessa blefvo slutligen så öfverväldigande att han för några millioner erbjöd serbiska staten att afstå sina kungliga rättigheter och äfven sin rättighet som serbisk statsborgare, ett anbud som antogs.
Men han kom åter en gång till Serbien. Han försonade sig med Natalia, som efter hans tronafsägelse återflyttat till Serbien — men snart åter måste lämna landet emedan hon alltför mycket inblandade sig i statsangelägenheterna, och inflyttade åter i kopaken i Belgrad. Man kan säga, att han faktiskt åter blef Serbiens regent. Han förmådde Alexander att störta det dittillsvarande regentska-pet, att låta förklara sig myr dig, att bryta med det radikala partiet och slutligen att upphäfva författningen. 1894 återinsatte Alexander genom en ukas sina föräldrar i deras rättigheter såsom medlemmar af det kungliga huset och 1898 utnämde han sin fader till öfverbefälhafvare öfver den serbiska armén.
DEN NYLIGEN AFLIDNE KONUNG MILAN.
Men i fjor kom det åter till strid i familjen Obrenowitch genom Alexanders giftermål med en änka af borgerlig familj. Milan, som oförberedt i Karlsbad mottog underrättelse härom, protesterade och då detta ej inverkade, återvände aldrig till Serbien. Hans testamente bestämde också att han skulle jordas icke i Serbien utan i Ungern. Och om drottning Natalia berättas det ju, att hon på öppna brefkort smädade den nya drottningen, så att regeringen stängt Serbiens gränser för henne.
Dessa äro de yttre konturerna af denne äfventyrlige konungs lif, en man som i början gaf anledning till stora förhoppningar, en man som ödet gynnat mera än de flesta, men också en man som missbrukade sina stora egenskaper och förödde sin kraft i ett lättsinnigt lif, en man hos hvilken hvarje sedlig hållpunkt saknades. Man har talat mycket om Milan och måst tala mycket om honom, ty han gömde minst af allt sina dåliga sidor; men man har sällan haft något godt att säga om honom. Det fattades honom icke andliga gåfvor och han besatt en god portion slughet, samt förmågan att göra sig populär. Det är underbart hvad det serbiska folket har för små anspråk på sina furstar. Skandaler, som i vesteuropeiska land skulle göra hvarje familj omöjlig i godt sällskap, hafra serberna fått bevittna inom sitt kungahus utan att taga det illa upp.
Man känner sig nog säkrare i Serbien nu sedan orostiftaren Milan, som ännu för blott några månader sedan konspirerade inom armén, försvunnit.
- 348 -
