Sida 702
EN SVART KLÄDNING.
Originalskiss för HVAR 8 DAG af JOLANTHA.
Fröken Zachrison var ungefär 50 år, lång och
mager, gul i ansikttt med milda, litet simmande blå ögon och ett tunnt, gråsprängdt hår, uppfästadt med en ofantlig hornkam. Fröken Zachrison lefde på ett minimalt kapital och på att hyra ut rum. Och det var som hennes hyresgäst under ett par terminer, som jag gjorde hennes närmare bekantskap.
Fröken Zachrison iklädde sig nämligen morgon och afton en tjänares skepelse och städade högst egenhändigt mitt rum, och som fortfärdighet just ej var hennes starka sida, men däremot hennes vältalighet ganska flödande, dröjde det ej länge, förrän jag var au courant med det tragiska momentet i fröken Zachrisons lif.
Fröken Zachrison var nämligen förlofvad sedan 25 är tillbaka:
»Och, ser kandidaten, vi hade tänkt gifta oss med samma, Holmstedt hade ju en sådan utmärkt plats hos grefve Gyllenstam, och jag hade ju hela boet färdigt med möbler och allt — ja, kandidaten har ju det mesta i sitt rum, så kandidaten kan se, att det är riktigt prima möbler — och utstyrsel sydde jag mig — här ligger hvarenda tråd orörd
1 birån —, både lakan och duktyg och till mig själf också med finaste broderier — och vi hade redan varit och sett på rum — 3 rum och kök, må kandidaten tro, och bekvämlighèttr och balkong -- och allt var så ordentligt och klart — och då säger grefven tvärt nej — han ville inte ha en gift hofmästare, säger han, utan säger till Holmstedt, att 0111 Holmstedt väntar med att gifta sig, tills grefven föll ifrån, säger han, så skall han få tiotusen kronor i testarn» nte . . . För se grefven var så förtjust i Holmstedt, och så hade ju Holmstedt varit där i femton år, och tiotusen kronor är ju pängar i alla fall. Och grefven var ju 63 år och klen till hälsan — ingen människa trodde han skulle lefwa länge, Och därför tyckte vi det var bäst att vänta — så länge kunde det ju inte dröja, och sen hade vi ju våra tiotusen och kunde må som pärlor i gull i all vår tid . . . Ja, ser kandidaten, så gick vi då och sade återbud'om de tre rummen och köket, och 50 kronor fick vi minsann ändå betala, för vi hade ju redan kontrakt. Och så hyrde jag mig i stället de här båda rummen, för någon nytta skulle jag väl ha af alla mina möbler, och hyr ut det ena, som kandidaten vet.»
»Och så har det gått nu i 25 år. För med samma grefven fick bestämdt, att Holmstedt skulle stanna, så var det, som om han riktigt kvicknat till — och nu är han 88 år — här ska kandidaten se, hvad som stod i bladet i förra veckan — »vördnadsvärd åldring» — och själfva majestätet var uppe och gratulerade på födelsedagen. Men nog tycker man ibland, att väntetiden blir litet läng. Fast Holmstedt har ju sin utmärkta lön, så han lägger undan litet för hvar år som går, så ordentlig som han är, och andra flickor har han då aldrig brytt sig om, så för det behöfver jag då inte vara orolie. Hvar söndag middag har han ledigt från
2 till 6, och då brukar han komma hit — annars liar han bara ledigt om kvällarna, men se, vi vill inte att folk skall prata om oss, så då kommer han aldrig — bara om söndagarne. Har inte kandidaten lust att titta in då någon gång?»
Och så begaf det si?, att jag nästa söndag vid 3-tiden knackade på till fröken Zachrisons helgedom. Hon kom genast och öppnade, strålande i en svart sidenklädning, som såg ut att ha blifvit sydd vid tidpunkten för de 3 rummen med kök och balkong. Klädningen var tydligen oförändrad,
men fröken Zachrison föreföll något urväxt. Hon hade en jämnstor brosch med en fotografi af Holmstedt, men ack, Holmstedt för 25 år sedan och skäligen olik den blekfete, slätrakade gråhårsman, som vid mitt inträde reste sig ur soffan och gjorde en artig hofmannabugning, sa att Pro-Patrias medalj dinglade mot den fina svarta bonjouren. Men fröken Zachrisons ideal var han tydligen allt fortfarande, att döma af de tjusta och beundrande blickar, med hvilka hon följde honom och lyddes till hans minsta ord. Jag ansåg artigheten mot värdfolket kräfva en förfrågan angående grefvens hälsa, hvarpå herr Holmstedt med djupaste allvar svarade: »Jag tackar, herr grefvens hälsa har på sista tiden varit mindre god, herr grefven har ondt åt njurarne.»
Fröken Zachrisson tillkastade mig en blick af hemligt förstånd, som betydde ungefär så mycket som: »Ser kandidaten, det börjar ljusna för oss.»
Sedan länkade herr Holmstedt med skicklig hand samtalet in på högvälborna förhållanden, majestätet, politiken, ministerskiftet och talade med stor sakkunskap och ordrikedom. Efter en stund reste jag mig och tog afsked, motstående alla fröken Zachrisons inviter att stanna och dricka kaffe. Fröken Zachrisson följde mig utanför dörren och tillhviskade mig ett betydelsefullt: »Nåå?», hvilket jag besvarade med några etusiastiska ord om det utmärkta och solida intryck herr Holmstedt gjort på mig. Och frökens blida anlete blef om möjligt ännu mera strålande.
Och så hade herr Holmstedt kommit hvarje söndag i 25 år, och hvarje söndag var den andra lik. Först bjöd fröken Zachrison på »lunch» — det var ett ord, som den aristokratiske Holmstedt infört i fröken Zachrisons repertoar — och som utgjorde hennes middag — herr Holmstedt dinerade först kl. 7 — och till hvilken hon redan på måndagen började tänka ut matsedeln — se, Holmstedt var litet difficil, så fint som han var van. Så dracks det kaffe och sedan »lurade» Holmstedt, en halftimme i gungstolen med fröken Zachrisons mjukaste kudde under hufvudet och sedan kom sympatipatiansen, som lades till klockan 5, då herr Holmstedt intog en liten grogg, och sedan talade man om framtidsutsikterna. Grefven blef allt sämre och sämre, Holmstedt trodde ej han kunde lefva många månader till, och svår var han till humöret, gnatade jämt och samt, ingen kunde vara honom i lag mer än Holmstedt. Men tänk sedan, när de ändtligen kunde få sitt eget — inte ha några främmande människor att passa upp — inga bekymmer — liela lifvet låg där som en vacker sympatipati-ans, som går ihop. Och nu kunde det icke dröja länge — och på hög tid var det också — hon var 49 och han 61 år. — Herre Gud, inte för det var någon ålder att tala om, men i alla fall, man var inte längre så ung, som man hade varit.
Så slog klockan 6, innan man visste ordet af, och då var det tid att bryta upp. Precis klockan 7 skulle grefven ha sin middag, och då skulle alltid Holmstedt passa upp och nära på en timma tog det att komma ut till Östermalm, ty Holmstedt ville alltid gå hela vägen till fots, det var hans enda motion under veckan. Ibland brukade fröken Zachrison följa honom på väg, men vanligen stannade hon hemma för att åter hastigt öfvergå från den svarta sidenelegansen till en betydligt enklare toalett, innan hon med sina attribut, vattenhinken och dammhandduken uppenbarade sig inne hos mig.
Så gingo några veckor som vanligt. Men en söndag knackade det vid 2-tiden på mm dörr, och
— 691 —
