Sida 472
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af W. H'. Jacobs. Öfvers, för HVAR B DAG.
V. »TVEGIFTE.»
I—I an funderade på sjömannens förtroende åt--*- skilliga gånger under aftonen, men som han var något osäker om lagen i fråga om tvegifte, sökte han inhämta upplysning hos kaptenen på »Endea-vour» när de sutto i dennes kajuta vid ett parti tolfva. 1 följd af åtskilliga inställelser vid domstolarne på grund af kollisioner och haverier hade denne herre förv ärfvat sig en kunskap i lagen hvilken gjorde honom till en erkänd auktoritet från London Bridge och ut till Nore.
Det var ett ömtåligt ämne för befälhafvaren på »John Henry» att komma in på, och i den lofvärda afsikten "att bevara hjältens hemlighet, närmade han sig saken efter de mest kringgående rörelser. Han började med ett inbrott, fortsatte med ett mordförsök och kom slutligen in på ämnet tve-gifte.
»Hvad för slags tvegifte?» frågade kaptenen på briggen.
»Ah, två hustrur», sade kapten Thomsett.
»Ja, ja», sade den andre, »men finns det förmildrande omständigheter, så att ni kan vädja till domstolens medlidande, menar jag?»
»Jag kan vädja!» utropade Thomsett. »Det är inte fråga om mig.»
»Nej, naturligtvis inte», sade kapten Stubbs.
»Hvad menar ni med ert 'naturligtvis'?» frågade den indignerade befälhafvaren på »John Henry.»
♦ Det är ni som ger», sade kapten Stubbs och skjöt korten till honom.
»Ni har inte svarat på min fråga», sade kapten Thomsett och fixerade honom med förolämpad min.
»Det finns frågor», sade Stubbs långsamt, »som det är bäst att lämna obesvarade. Om ni sett så mycket rättssaker som jag, min gosse lilla, så skulle ni veta att en af de första principerna i den enskilda lagen är att ingen är tvungen att angifva sig själf.
»Menar ni påstå att ni tror att det är jag?» hväste kapten Thomsett.
»Jag menar ingenting», sade kapten Stubbs och lade sina stora händer på bordet. >Men när en karl kommer in i min kajuta och börjar säga 'hm' och 'ha' och ge vinkar om saker och ting och sedan börjar be om mitt råd i fråga om tvegifte, så kan jag inte låta bli att tro något. Detta är ett fritt land och det finns ingen lag mot att tänka hvad man vill. Sjung bara"rent ut kapten, så ska jag göra hvad jag kan för er.»
»Ni är ett nöt», sade kapten Thomsett i raseri.
Kapten Stubbs ruskade på hufvudet och log med vänligt tålamod. »Kanske», sade han blygsamt. »Kanhända, men det är en sak som jag kan göra, och det är att läsa folks tankar.»
»Ni kan läsa mina tankar, förmodar jag?» sade Thomsett i föraktlig ton. *
»Mycket lätt, min gosse», sade den andre, alltjämt, ehuru med tydlig ansträngning, bibehållande sitt lugn som juridisk myndighet. Jag har sett sådana som er törut. En minns jag särskildt. Han tjänar af fjorton år nu, stackars pojk. Men ni behöfver inte vara så orolig, kapten. Jag skall inte förråda er hemlighet.»
Kapten Thomsett for upp och började gå häf-
(Forts. och slut från n:o 281.
tigt fram och tillbaka, men kapten Stubbs förblef lugn. Han hade sett den sorten förut. Det var intressant för den som studerade människonaturen, och han betraktade sin gäst med en min af passio-neradt intresse. Därpå återtog kapten Thomsett sin plats, och för att fä behålla sitt eget goda namn och rykte omtalade han det där om George.
»Jag visste att det antingen rörde er eller någon som ert vänliga hjärta var intresseradt af», sade den något förlägne Stubbs, när de återgingo till sitt spel. »Ni kan inte rå för ert ansikte, kapten. När ni tänkte på den där stackarns fara sä formligen arbetade det af rörelse. Det var det som missledde mig, jag erkänner det, men det är inte ofta jag träffat pa ett sä känsligt hjärta som ert.»
Kapten Thomsetts ögon lyste af tillgifvenhet och fattade sin väns hand och under spelets gång lyssnade han uppmärksamt till en lika mästerlig som invecklad framställning af lagen om tvegifte, hvilken framställning var späckad med anekdoter afsedda att komma de mäst hårdnackade män att hejda sig vid äktenskapens brant och allvarsamt betänka sin ställning.
»Antag, att det där fruntimret kommer ombord efter stackars George», sade Thomsett. »Hvad vore då det bästa att göra?»
»Först gäller det», sade kapten Stubbs, »att vinna tid. Mota henne.»
»Mota henne sin väg från skutan, menar ni?» frågadfe den andre.
»Nej, nej», sade juristen. »Föregif, att han är sjuk och inte kan taga emot någon. Huitt! Nu har jag det!»
Han slog flata handen i bordet och betraktade den andre med triumferande min.
»Låt honom lägga sig i sin koj och latsa vara död», fortsatte han med en röst som darrade af stolthet öfver hans strategi. »Det är ganska mörkt nere i er skans, soni jag vet. Ha inte något ljus där nere och säg till honom att hålla sig stilla.»
Kapten Thomsetts ögon skeno af beundran.
»Men är det inte lite' för plötsligt?» mumlade han.
Kapten Stubbs betraktade honom med öfverlägsen slughet och blundade långsamt med ena ögat.
»Han blef förkyld när han var i vattnet», sade han lugnt.
»Hm, ni är en mästare», sade Thomsett öppet erkännande. »Det säger jag er, ni är en mästare. Men kom ihåg, att allt det här skall hällas hemligt.»
»Var lugn för det», sade den framstående juristen. »Om jag talade om allt hvad jag vet, vore det en hel hop karlar här på floden som skulle tjena af sitt straff i det här ögonblicket.»
Kapten Thomsett uttryckte sin belåtenhet med denna upplysning. Men sedan han förgäfves sökt fa veta några namn, hvarvid han gick sä långt att han föreslog några stycken, såg han på klockan, skakade hand med sin juridiske rådgifvare och återvände till sitt eget fartyg. Kapten Stubbs slutade sin pipa och gick därpå till kojs. Men hans styrman, som legat nästintill under konsultationen, sökte förgäfves att sofva utan ref sig i hufvudet och började tänka ut litet strategi pä egen hand. Han hade sett några glimtar innan han föll i sömn, men när han vaknade morgonen därpå, stod saken fullt klar för honom i hela sin mognade skönhet.
Han gick leende upp pä däck, stödde sig på
- 461 -
