Sida 392
> SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. W. Jacobs. Öfvers, för HVAR 8 DAG
II. ETT EXPERIMENT.
»Naturligtvis sitter min man och ser lugnt på hur jag förolämpas», sade mrs Bunnett, i det hon ursinnig reste sig från sin plats.
»Och min man dricker i allsköns lugn sitt té under det att man ljuger på mig», sade mrs Fill-son med en indignerad blick på sin man.
»Om du tror att jag tänker dela hytten med den där kvinnan, så tar du fel, George», sade mrs Bunnett med en förfärlig stämma. »Jag skulle hellre sofva på ett trappsteg.»
»Och j tg skulle hellre ligga på en tröskel», sade mrs Fillson betraktande sin motståndares blygsamma proportioner.
»Nå, så ligger jag och styrman där», sade skepparen uttråkad. »Du kan få styrmans koj och mrs Fillson kan få kistan. Eller hur, George?»
»Ah, George bryr sig inte om det», sade mrs Bunnett. »Men om du vore en karl med ruter i, så läte du inte mig bli förolämpad på det viset.»
»Och om det vore ruter i dig», sade mrs Fillson, i det hon vände sig till sin man, »så skulle du inte tillåta dem att yttra sig på det viset. Du vill aldrig försvara mig.»
Hon rusade i väg upp på däck, dit mrs Bunnett, som förgäfves sökt sluta sitt té, inom kort följde henne. De två männen fortsatte sitt mål under tystnad.
»Vi måste arrangera ett gräl bara för att göra dem till viljes», sade skepparen till slut, och han satte ned sin kopp. >De bli inte nöjda annars.»
»Det går inte», sade styrmannen och klappade honom på axeln.
»Bara låtsa, menar jag», sade den andre.
»Men vi kunna inte gå i land med det», sade styrmannen. »De skulle genomskåda oss. Vi ha ju seglat tillsammans nu i fem år och det har inte kommit ett allvarsamt menadt ondt ord mellan oss.»
»Nå ja, om ni kan hitta på något», sade skepparen, »så gör det. Den här saken är min själ kinkig.»
»Få se hur det blir vid frukosten i morgon», sade styrmannen, i det han tände sin pipa. »Om det är lika illa som nu, så få vi ställa till gruff för att göra dem till viljes.»
Vid frukosten morgonen därpå var situationen, om möjligt, ännu värre, i det hvar och en af damerna eggade sin man till öppna fiendtligheter. Häri lyckades de inte, men under fötmiddagens lopp at rangerade de äkta männen saken till bådas belåtenhet, och vid nästa mål bröt ovädret ut på det våldsammaste.
»Jag vill inte beklaga mig eller såra någon», sade skepparen efter en blinkning åt styrmannen, »men om ni kunde äta med lite' mindre högljudda smackningar, George, så skulle ni göra mig en tjänst.»
»Skulle jag?» sade styrmannen, och hans hustru satte sig styf upp i stolen. »Åh!»
Båda de krigförande betraktade hvarandra med vilda blickar och försökte af alla krafter att tänka ut nya förolämpningar.
»Precis som en gris», fortsatte skepparen.
Styrmannen funderade så länge på en förkrossande replik till svar, att hans hustru förlorade allt tålamod och reste sig upp skarlakansröd af raseri.
»Hur vågar ni tilltala min man på det sättet?»
(Forts. o. slut fr. ni 23 )
frågade hon ursinnig. »George, kom ögonblickligen med mig på däck!»
»Jag bryr mig inte om hvad han säger»,* sva-sade styrmannen, som just hunnit börja sin middag.
»Du går genast härifrån», sade hans hustru och sköt tallriken ifrån honom.
Styrmannen steg upp med en suck. I detsamma blef han varse en blick af skräckslaget medlidande i kaptenens ögon och han besvarade den med en blick af vanmäktigt raseri.
»Tag en större knif, kapten», sade han ilsket, »ni sväljer den där lille en vacker dag.»
Med handen fast knuten om vapnet i fråga vände kaptenen sig om och stirrade stel af häpnad på honom.
»Om jag inte vore kapten här, George», sade han dystert, »och tvungen att föregå med godt exempel för de andra, så skulle jag klå upp er för de orden.»
»Det är bara för er hälsas skull, kapten Bunnett», sade mrs Fillson i tillgjord ton. »Det var en gång en stackars fattighusgubbe som jag brukade ge en slant ibland och han brukade äta med knif, och han satte ihjäl sig med den.»
»Ja, det gjorde han, och han hade inte hälften så stor mun som ni», varnade styrmannen.
»Nu ger jag tusan i, både om jag är kapten och besättningen», hväste skepparen med halfkväfd röst, »jag tänker inte tåla sådant här. Kom upp på däck, George, och säg om de där orden.»
Innan styrmannen kunde mottaga inbjdningen, släpades han tillbaka af sin hustru, under det att mrs Bunnett samtidigt med ett häftigt skri slog armarne om sin mans hals och hindrade honom att röra sig.
»Vänta du, min gosse, tills vi komma i land», hotade skepparen.
»Det blir jag som får föra skutan hem, sedan jag expedierat er», gaf styrmannen till svar i det han gick upp på däck med sin hustru.
Under eftermiddagen utbytte de båda paren icke ett ord, ehuru de båda männen växlade mycket ilskna blickar och senare, när deras bättre hälfter gått ner under däck, närmade de sig gradvis hvarandra. Styrmannen hade emellertid funderat på saken, och han gick emot sin antagonist med ett leende på läpparne.
»Bravo, kapten!» sade han hjärtligt.
»Hvad menar ni?» frågade kaptenen förvånad.
»Jag menar det där sättet ni låtsade gruffa med mig på», svarade styrmannen. »Det gjorde ni utmärkt. Jag försökte nog ge igen, men det lyckades, min själ, inte.»
»Hvad för slag? Menar ni, att ni inte menade hvad ni sa'?» sporde den andre.
»Ja, naturligtvis», sade styrmannen med synbar förvåning. »Gjorde ni det?»
»Nää», sade kaptenen och sväljde någonting, »nä-ä, naturligtvis inte. Men ni gjorde det bra ifrån er också, George. Ovanligt Dra gjorde ni
dst!»
»Inte hälften så lyckadt som ni», komplimenterade styrmannen tillbaka, t Well, jag förmodar att vi måste fortsätta som vi börjat nu.»
»Jag förmodar det», sade kaptenen, »men inte
- 381 -
