Sida 168
VAN BIBBER OCH INBROTTSTJUFVEN.
A( RICHARD HARDING DA V/S. Fört. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 9 DAG.
Jet hade varit en danssoaré uppe i staden, men eftersom Van Bibber* inte kunde finna »henne» där, så gick han in på unge Travers' förslag att fara öfver till Jersey City och se på en boxning mellan »Dutchy Mack» och en neger, bärande yrkesnamnet Svarta diamanten». De fyllde sina fickor med cigarrer, ty den rök som omger en boxningsarena retar ömtåliga näsborrar, och därjemte gjorde de fast sina klockor med dubbla kedjor. »Ceremonimästaren» blef mycket förtjust öfver deras ankomst och yrkade högljudt på att de skulle sitta pà platformen. Snart hade det faktum spridt sig bland åskådarne att »de två herrarne i höga hattar» hade kommit i droska. Detta och deras lackerade skor gjorde dem till föremål för djupt intresse. Man hviskade till och med att det var de som satt upp pängarne på »Svarta diamanten» mot »Jackson från Hester Street».
Klockan blef två, innan »Dutchy Mack» gaf sig och tre innan de hunnit hem till staden. De hade i droskan med sig Spielmann, sportredaktören, och en annan reporter och eftersom Van Bibber kände sig glupskt hungrig och betviflade att han skulle kunna få någonting denna timma på klubben, så antogo de Spielmanns inbjudning och begåfvo sig till en biffstek med lök i »Uggleboet», Gus Mac-Govans natt-restaurant på Tredje Avenyen.
Det var en ganska smutsig lokal, men där var varmt som i maskinrummet på en ångbåt och steken var mör och god. Det var för sent att gå till sängs, hvarför de satte sig rundt bordet med stolarne tillbakalutade och knäna mot bordskanten. De två klubbmännen hade tagit af sig sina långa öfverrockar och deras stora skjortbröst och sidenslag skeno storartadt i oljelampornas rökiga ljus. Man talade om en reporters lif och philistrarne gjorde dumma frågor, hvilka »the gentlemen of the press» besvarade utan att för dem förråda huru dumma de voro.
»Och jag förmodar att ni råkar ut för alla slags märkvärdiga äfventyr», sade Van Bibber.
»Well, nej, inte hvad jag skulle vilja kalla äfventyr», svarade en af reporterna, »jag har aldrig sett någonting som inte kunde förklaras eller härleda sig från någon känd orsak, t. ex. brott, fattigdom eller dryckenskap. Man kan först tro att man snubblat öfver någonting märkvärdigt och romantiskt, men det blir till ingenting. Man skulle förmoda att man i en stor stad som denna skulle träffa på något som ej kunde förklaras bort — någonting mystiskt eller icke alldagligt, som Stevensons själfmordsklubb. Men jag har inte funnit så vara fallet. Dickens talade en gång om för James Payn att det märkvärdigaste han någonsin sett under sina ströftåg genom London var en man i trasor, hvilken stod hopkrupen under ett fönster till ett stort hus, hvars ägare just gaf bal. Under det mannen sökte gömma sig där nere, öppnade en högst elegant och mycket vacker kvinna fönstret och släppte sin blomsterbukett i karlens hand och han nickade och stoppade den under sin röck och sprang sin väg med den.
»Det vill jag kalla en verkligen märkvärdig historia. Men jag har aldrig varit med om något liknande, och jag har varit i hvarje del af den här stora staden och uppe vid hvarje timma på dygnet, och jag saknar inte fantasi häller, men inga tillfångatagna jungfrur ha någonsin vinkat
till mig från gallerfönstren eller några thvita händer viftat från den förbiilande droskan». Balzac och Musset och Stevenson säga sig ha haft sådana äfventyr, men från mig ha de alltid hållit sig undan! Allting är så hvardagligt och vulgärt och slutar alltid i polisdomstolen eller med rubriken »Funnen drunknad».
»Och nattlifvet i en stor stad är hvarken pittoreskt eller teatraliskt. Det kokar och sjuder och kan vara nog så nervretande, tills man blir van vid det, men det jämnar fort ut sig. Det är dramatiskt, men intrigen är gammal och motiven och karaktärerna alltid de samma.»
Dånet från de tunga torgvagnarne och de skramlande mjölkkärrorna talade om för dem att det var morgon, och när de öppnade dörren svepte den kalla luften in i lokalen och tvingade dem att slå upp kragarne och stampa med fötterna. Travers och reportern gingo och togo sig ett turkiskt bad. Sportredaktören hoppade in i en droska och befallde kusken att köra hem. Det var nästan klart nu och mycket kallt och Van Bibber beslöt att promenera. Han erfor den där besynnerliga känslan, som man får när man är uppe till soluppgången, af att ha tappat bort en dag någonstädes. Danssoarén syntes honom ha ägt rum för länge sedan och boxningen i Jersey City låg långt bort i det förflutna.
Husen längs sidogatan genom hvilken han gick lågo döda som murar, blott här och där viftade en gardin ur ett öppet fönster, inom hvilket någon hederlig medborgare hvilade. Gatan var alldeles öde. Inte ens en katt eller en polis syntes till och Van Bibbers fotsteg dånade mot trätrottoaren. Det låg ett stort hus vid hörnet af avenyen och tvärgatan. Husets fasad vette åt avenyen och en stenmur löpte ner till tegelstallet, hvilket låg på sidogatan. Det var en port i denna mur. När Van Bibber kom förbi, öppnades porten försiktigt, ett karlhufvud blef synligt för ett ögonblick, men drog sig tillbaka som en blixt och porten slogs igen. Van Bibber stannade och betraktade porten och huset samt såg upp och ned åt gatan. Huset var som utdödt och gatorna voro fortfarande tomma.
Van Bibber kunde inte tänka sig att han hade något så farligt i sitt yttre, att han kunde förskräcka en hederlig medborgare, hvarför han antog att det ansikte, han sett en glimt af, tillhörde en ohederlig. Det anginge nu visserligen inte honom, räsonne-rade han, men detta var något besynnerligt och han tyckte om äfventyr och han skulle gärna velat bevisa att hans vän reportern, som inte trodde på sådana, hade orätt.
Han närmade sig tyst porten, hoppade upp, fick fotfäste på låset, halade sig upp på muren och tittade försiktigt ner på andra sidan. Han hade gjort detta så lätt, att det enda buller som hördes var låsvredets knarrande under hans fot, och mannen på andra sidan trodde att han på utsidan försökte öppna dörren, hvarför han satte axeln mot den och tryckte hårdt emot. Van Bibber kunde från sin mur se mannens hufvud endast två fot under sig, och han såg också att han i ena handen höll en revolver och att två säckar fyllda med utskjutande föremål af olika storlek lågo vid hans fötter.
Det behöfdes inga förklarande anmärkningar för att upplysa Van Bibber om, att karlen under
• Van Bibber är vår från föregående skizzer bekante »fashionable» unge Newyorkare.
- 57 -
