Sida 153
HVAR & DAG
de olika restauranter, där de skulle på passande sätt fira det hvarje vecka återkommande »spöket». Agnes kom bland de sista. Hon var klädd i slöja ocn banade sig brådskande väg genom mängden af halfvuxna pojkar, dagdrifvare och fattiga anhöriga som lågo >i bakhåll» och svärmade kring lyktan vid utgången som mal kring ett ljus.
Andy skyndade sig att stiga fram för att följa efter Agnes, men innan han kunde hinna upp henne hade hon blifvit tilltalad af en man. Hon stannade och svarade honom i lågmäld ton. Andy hörde stilla på med ett skärande svartsjukt tvifvel i hjärtat. Så såg han karlen gripa efter kuvertet med pängarne, som hon höll i handen, och hörde honom säga: »Gif mig det, hör du!» Hon drog undan sin hand och började springa, men han fick henne fast vid armen. Då sprang Andy fram och slog omkull honom. Därpå 1og han honom i kragen och började hamra på honom.
»Låt bli honom» skrek flickan, »låt bli honom!»
»Låt bli hvad —», svarade Andy.
»Låt bli, hör ni inte?» ropade kvinnan om igen. »Han har rättighet att taga pängarne. Han är min man».
Andy Mac Gee bad att få bli kommenderad från tjänstgöringen vid teatern och hans anhållan beviljades. Men från den stunden var han mycket olycklig och nedslagen och var vid så dåligt humör och så obehaglig, så att hans kamrater nästan funderade på att gifva honom en handgriplig »ju-
stering». Men när det blef eldsvåda visade han sig lika duktig som de andra och var så hänsynslös att befälet, som tog miste på dumdristighet och tapperhet, anmälde Andy till befordran och han blef förste man vid en annan brandstation. Men han tycktes inte trifvas bättre där och var mycket illa omtyckt.
Vintern gick och sommaren kom. En dag mötte Andy gamle Sanders, hvilken han försökte undvika, emedan ett möte skulle rifva upp smärtsamma minnen. Men Sanders fick fatt i honom och gratulerade honom att ha fått medalj och ville nödvändigt att de skulle dricka ett glas.
»Och apropos», sade Sanders, just som Andy trodde sig skola bli honom kvitt, »kommer ni ihåg Agnes Carrol? Hon lär ha varit gift med en fyllbult, ett kräk som misshandlade henne. Well, en kväll hade ban fått för mycket, steg miste och föll i floden. Det där superiet är något gräsligt —»
»Och hans hustru?» kom det häftigt från Andy.
»Hon är med oss ännu», sade Sanders. »Vi äro på Bijouteatern den här veckan. Kom in och se pjesen».
Brady, regissören, vinkade med ett papper åt direktören.
»Bref från Carrol», sade han. »Hon säger upp sig. Hon säger att hon skall lämna teatern och gifta sig igen. Det var en bra flicka», till-lade ban med en suck, »och hon sjöng inte illa. men hon kunde aldrig lära sig att röra på benen.»
EN VELOCIPED FÖR HANDKRAFT.
pn anmärkningsvärd nyhet inom velocipedbranschen synes på denna bild, (fotografi af Olga Rinman, Göteborg). En urmakeriarbetare i Beckers urina-keriaffär vid Karlsborg, A. L. Larsson, har nämligen lyckats konstruera en bicykel, hvarigenom han, som varit lam i båda benen sedan sin tidigaste ålder, nu är i stånd, att ined armarne vefva, i stället för att trampa fram densamma. Någon torde undra, hur styrningen tillgår när armarne äro tagna i anspråk förut. Detta sker medelst en sinrik mekanism, fastgjord i ett läderbälte spändt om lifvet. Denna mekanism tvingar vid minsta vridning på kroppen styrstången att tjänstgöra fullt lika tillfredsställande som vid vanlig styrning. De båda käpparne, som synas anbragta å maskinen medföras för att vid behof af att stanna eller vid grindars öppnande o. s. v. hålla den uppe.
Hr L. är nu i stånd att såväl sommar som vinter, när vägarna det
tillåta, med ovanlig hastighet fortskaffa sig. Sommartid åker han med lätthet och utan möda 15a 20 km. i timmen. Som synes är maskinen prydlig. Uppfinningen länder ägaren till all hed er, stor nytta och vederkvickande nöje.
142 -
