Sida 745
ETT ÖGONBLICK.
Af Wladitnir Korolenko. öfversättning för HVAR 8 DAG.
I.
»I let blir oväder, kamrat!»
■*—' »Ja, korpral, det blir ett svårt oväder. Jag känner till den här östanvinden. Det kommer att bli mycket oroligt på hafvet denna natt.»
»Må den helige Josef skydda våra sjömän! Fiskarne kunna ännu i rattan tid bringa sig i säkerhet.»
»Men, se dit! Jag tvckte mig se ett segel därborta!»
»Nej, det var en fågel som flög förbi. Dukan skydda dig för vinden här bakom krönet på muren. Adjö! Aflösningen kommer om två timmar.-
Korpralen gick. Skiltvakten stannade på muren af det lilla fortet, som var omgifvet af svallande vågor.
Stormen nalkades verkligen. Solen höll på att gå ned. Vinden blef starkare. Den ena sidan af himmelen glödde i purpur, och under det flammor härifrån slogo upp öfver hela firmamentet, var hela hafvet djupblått. Här och där genomskars den mörka ytan af hvita vågkammar, och det såg ut, som om hafvets hemlighetsfulla djup, blekt af återhållet raseri, sökte blicka upp i världen, bådande undergång och olycka.
På himlen blef det också snart oroligt. De i långa streck utdragna molnen flögo från öster till vester samt glödgades där, som om de af vinden slungats in i en jätteugn . . .
Nu uppdök där på de mörka vågorna ett segel, som liknade vingarne på en förskiämd fågel; en fiskare, som försummat att i rätt tid söka land, innan ovädret bröt löst, och som icke kunde hoppas nå den aflägsna stranden, styrde sin båt mot fortet. Kvällen bröt in samt inhöljde hela omgifningen i mörker, dimma och yrande skum. Hafvet häfde sig tungt och våldsamt; vågorna vältrade sig den ena efter den andra mot den lysande horisonten.
An försvann seglet, än blef det åter synligt. Båten lofvade, kämpande med vågorna samt närmade sig långsamt ön. Soldaten, som stod på vakt däruppe, följde deltagande den lilla farkostens strid, och det tycktes honom, som om natt och haf slagit sig tillhopa för att förinta den lilla farkosten.
Pa fortets murar syntes nu ett ljus, därpå ett annat, ett tredje . . . Fiskaren såg icke längre sitt fartyg, han såg blott dessa fredligt skimrande gnistor i det brusande hafvets mörka oändlighet.. .
II.
»Halt! Wer da?»
Soldaten anropade den annalkande båten, och lade an med geväret.
Men hafvet var förfärligare än denna hotelse. Fiskaren kunde icke lämna styret, ty vågorna skulle då ha slungat båten mot klipporna. Och så sköto de spanska flintlåsgevären ej häller så säkert . . . Båten afvaktade försiktigt bränningen, lade tvärt om samt lät seglet falla. Bränningen dref båten framåt, och snart skrapade kölen mot den lilla buktens kiselstenar.
»Wer da!» ropade åter soldaten, som full af medlidande följt båtens farliga rörelser.
»En broder!» svarade fiskaren. »I den helige Josefs namn öppna! Du ser ju, hvilket väder som nalkas!»
»Vänta, korpralen kommer strax!»
På murarne rörde sig flera skuggor, därpå
öppnades en tung dörr, en lyktas sken lyste upp ingången, och efter ett kort samtal släppte spamo-rerna in fiskaren.
Den tunga dörren föll åter tillbaka, som om fortet velat skydda sig för hafvets minnen; och nu kom en häftig vindstöt med den första stora vågen, bred som hafvet själft, skummande i en fosforescerande glans.
1 hörntornet skimrade ännu ett osäkert ljus, och båten, som fastgjorts i bukten krängde och slet vid hvarje stöt från de tillbakaglidande, visserligen försvagade, men dock alltjämt mäktiga vågorna.
III.
1 det laga hörntornet! fanns en af det spanska militärfängelsets celler. Ett ögoblick förmörkades det röda ljuset vid fönstergallret, och silhuetten af ett människohufvud visade sig. Någon såg ut öfver det mörka hafvet och försvann därpå. Ljuset återspeglades ånyo i vågorna.
Det var Chuan-Maria-Chose-Miguel-Diaz, en insurgent och fribytare. Under det sena-naste upproret hade han af spaniorerna blifvit tillfångatagen och dömd till döden, men därpå, Gud vet på grund af hvilken nyck hos en eller annan medlidsam själ, benådad. Man skänkte honom lifvet, d. v. s. man förde honom till denna ö och stoppade in honoai i detta torn.
Äfven från kedjorna befriades han. De voro icke nödvändiga. Murarne voro af hård sten, för fönstret satt ett tjockt, rostigt galler, bakom fönstret låg hafvet.
Och nu bestod hans tillvaro i att från detta fönster skåda öfver mot den fjärran kusten och tänka på det förflutna . . .
Under den första tiden, då det var klart väder, då solen tycktes lysa genom det blå hafvet, och kom den aflägsna kusten att träda närmare, såg han timtals ditöfver . . .
Han såg konturerna på bärgen, såg dalarne som lätta skuggor, såg sin hemorts byar framträda som mörka punkter .. . Han bemödade sig att gissa, hvilka vikar det kunde vara han såg, hvilka vägar. Det föreföll honom, som om såg han gestalter röra sig af och an på bergsstigarne, och bland dessa en, som varit honom kärast och dyrast . . . Han väntade, om det icke åter skulle börja glimma bland bärgen af afskjutna skott, om icke från hemmets kust ett segel skulle nalkas med upprorets och frihetens flagga.
Han väntade därpå och började tåligt, försiktigt och envist att borra i stenen vid det rostiga gallret.
Men år gingo. Vid kusten var allt lugnt, dalarne lågo i blåaktigt dunkel, och på vågorna rörde sig blott de fredliga fiskarbåtarne . . .
Så småningom blef för honom det förflutna som en dröm. Sofvande låg den långa kusten där, och som en hägring långt i fjärran tycktes forna dagars gestalter hälsa honom . . .
Och då en militärkutter med långa mellanrum klöf vågorna fram till fortet, då visste han: det kommer nu en ny aflösning af fångvaktare och vakt.
Och åter förgingo år i denna litargi. Chuan-Maria-Miguel-Chose-Diaz lugnade sig och började t. o. m. glömma sina drömmar. Det lif, som spaniorerna skänkt honom flöt lugnt och obemärkt fram . . . Äfven på den fjärran stranden, såg han
- 734 ~
